I gränslandet mellan historia och legend, ikon och kliché knåpar Clint Eastwood på ett stort livsverk. Midnatt i godhetens och ondskans trädgård tecknade sydstaterna, småstäder, mordmysterier. Unforgiven lade till vilda västern, sista stöten, den ensamma ryttaren. Mystic River läste Gudfadern-aktiga läxor om våldets relation till den amerikanska drömmen. Ändå blir hans filmer inte kataloger över amerikansk ikonografi: närvaron av voodoo, det omutliga ödet, den svarta floden, skjuter genremässigt in hans filmer i en finstilt magisk realism.
I Million Dollar Baby är det boxningsikonografin som utforskas, våldet som psykisk och ekonomisk utväg för trailer trash-tjejen Maggie (Hilary Swank). Man skulle gärna avfärda filmen som en upphottad Girlfight, om det inte vore för mångtydigheterna under filmens första minuter. Karaktärer dyker upp i bild i högt tempo. Den gamle tränaren Frankie (Eastwood) försöker tygla sin bästa elev - du ska få en mästerskapsmatch, men inte än. Fattigflickan Maggie vill boxas, men är för gammal för att inleda en proffskarriär. Ett hemlöst litet knasfall vid namn Danger dyker upp på gymet och ingen har hjärta att säga åt honom att han aldrig kan bli bra. Men vems är berättarrösten? Efter en evighet förstår man: det är ju Morgan Freeman, gymets halvblinde vaktmästare Eddie, Frankies samvete och högra hand. Till synes är detta ett enkelt idrottsdrama om hur Maggies stenhårda vilja ger henne en karriär och en ny identitet. Efter en vändpunkt inser man att filmen är en tvåaktare, med Frankie i fokus under filmens andra del. Eastwoods skådespeleri är som hans regi: han är mycket tydlig och betonar inte sitt ego över huvud taget. Det är tur det, för ett slags kärleksberättelse kryper oundvikligen in, och det hade lätt blivit lite äckligt med åldersskillnaden. Nu är relationen så till den grad rörande att man inte ens ifrågasätter vad som annars pågår i berättelsen.
För det är knappast en slump att Danger precis som Maggie är en fattig sydstadsunge på drift i stora världen? Hans motgångar är en smärtsam påminnelse om alla dem som inte klarar sig, om hur hon kunde ha blivit gjord till åtlöje. Och hur kan Freemans Eddie veta allt som pågår? Han verkar vara ett slags orakel (men mycket amerikansk: han påstår att han vet saker för att han har HBO). Eastwood väver in symboliken med så lätt hand, att jag inte riktigt vet om Eddie och Danger skall förstås som verkliga karaktärer. De kan lika gärna vara psykologiska projektioner eller det som Eddie kallar "the magic in boxing". För en regissör som vågar lämna en sådan sak öppen känns det lite fegt att det ska pratas och förklaras så mycket om handlingen. Men det är en världslig sak, ett obetydligt smolk i en stor, underhållande och visionär film. Premiär 8 aprilSkådespelare:
Regi:
