Åsa Lindeborg uttryckte det bäst själv: Entonigt tragisk.
Det hon syftar på är filmatiseringen av sin hyllade självbiografiska roman Mig äger ingen. Om man nu ska jämföra förlagor och ursprungsverk är filmen i korta drag en schabloniserad och förenklad version av den mer komplexa, ärliga och känsloladdade romanen. Mikael Persbrandt är givetvis precis så jävla bra som alla förväntar sig och hans porträtt av fadern som bryts sönder under alkoholismens tyngd är ett säkert kort på kommande Guldbaggegala. Likaså gör Saga Samuelsson (11-åriga versionen av Lindeborg-karaktären Lisa) en fin insats som den luttrade dottern som kämpar med relationen till både sin mamma och pappa.
Det som skavar är enkelheten i hur misären skildras, hur lätt gränsen mellan intellektuell VPK:are och kroppsarbetande proletär dras. Pappan, och i viss mån hela arbetarklassen, är liksom körd redan från start. Lägenheten börjar förfalla så fort modern lämnat hemmet och varje försök till bättring är lika kort som verkningslöst. Boken byggde å sin sida upp bilden av en far med många, ofta motsägelsefulla sidor. Utförandet är som sagt inte dåligt, bara tråkigt, men Lindeborgs far förvandlas på bioduken till en skolboksalkis av den typ som varit kunglig hovleverantör av svensk diskbänksrealism sedan svensk films begynnelse
