Ett år efter den lyckade dramaskräckisen och långfilmsdebuten Hereditary är stjärnskottsregissören Ari Aster tillbaka med en studie av svenska sektliknande traditioner.
Dani (Florence Pugh) har ett trassligt förhållande med sin pojkvän Christian (Jack Reynor) och när hennes familj går bort blir relationen allt mer krävande. I ett försök att få Dani på bättre humör bjuder Christian in henne att följa med på den inplanerade Sverigeresan som han och hans kompisar ska göra. Svenske Pelle (Vilhelm Blomgren) har bjudit in dem alla till ett traditionsenligt midsommarfirande i det lilla samhället Hårga i Hälsingland. Men det som till en början verkar oskyldigt idylliskt visar sig vara något helt annat.
I likhet med Hereditary står det psykiska måendet och dess inre konflikt i centrum för berättandet. Avskärmad efter familjens död försöker Dani uthärda den nya gemenskapen som tvingats på henne. Genom långsamma åkningar över bördiga landskap och mellan dockskåpslika rum, öronbedövande musik och plötsliga tystnader skapar Aster ett växande obehag som genomsyrar hela filmen.
Florence Pugh imponerar i sin roll som den sörjande Dani och fångar känslan av instängdhet och bortkopplade känslor med bravur. Skådespeleriet är överlag bra och trovärdigt i sin stundtals teatrala och rituella procedur. Men trots snygga bilder och ett bra skådespeleri är det något som saknas.
Asters intresse för spiritualism och ockulta detaljer serverades i Hereditary i en perfekt brutal portion, men i Midsommar blir blandningen av svenska traditioner och hedniska riter istället en absurd och stundtals komisk svenskhetsfascination sedd ur ett amerikanskt perspektiv.
Efter åtskilliga ritualer av tveksamma slag, känns filmen mer skruvad än obehaglig och filmens klimax häpnadsväckande tomt. Om Midsommar är läskig? Inte riktigt.
