Amanda Hedblom testar svamp i Soria.
Det finns resor man gör för att upptäcka något nytt, och så finns det resor man gör för att en pr-byrå har bestämt att svamp ska bli trendigt. Jag sitter på en buss i norra Spanien och ifrågasätter mitt liv. Egentligen är att fraktas i grupp inte min grej. Jag älskar att sova. Jag älskar min säng mer än jag älskar människor. Jag hade gärna varit i en liten Call me by your name-by men då ska jag vara där ensam. Lätt bränd av solen och med en cykel som enda krav. Inte i grupp. Aldrig i grupp. Och absolut inte i en grupp som luktar charter.
Men här är jag, i Soria. Ett ställe som spanjorer talar om med samma vördnad som poeter reciterar texter, men som svenskar inte talar om alls, för ingen vet att det existerar. Jag är här för att snacka svamp. Det är inte en metafor. Det är en pressresa.
Jag tuggar en tomatskiva på en vägrestaurang när guiden säger att jag påminner om Greta Thunberg. How dare you? Vi har tydligen samma blå ögon, blonda hår och “lugn”. Jag är brunett och mina ögon är gröna. Greta är inte en lugn person. Ändå tittar hon på mig som att jag blivit diagnostiserad. Hon kanske tycker att jag är autistisk. Jag fortsätter tugga tomaten och låtsas som att allt är normalt. Det är det såklart inte. Ändå rullar bussen vidare. Till Bodegas Dominio de Atauta. Utsikten är fantastisk. Tyvärr. Jag hade gärna hatat, men 40 hektar av vinrader ligger som ett höstfärgat mönster nedanför berget. Doften av druva får mina lungor att göra en lycklig liten volt.
Vår höggravida guía de cata häller upp ett glas till sig själv. Hon lyfter glaset mot ljuset, vrider, snurrar, lutar och drar in en akademisk doft. För en sekund tror jag att hon dricker. Jag känner mig beredd att applådera eller åtminstone nicka vördnadsfullt. Tills jag inser att hon bara hällde en skvätt för att lukta på vinet. Inte lika coolt. Känns inte som en äkta vinfantast.
Jag snuttar och letar tanniner, för jag har hört att man ska göra det. Men något annat händer. Något märkligt. Jag skrattar. Jag är… glad? Kanske blir jag religiös här.
En lyckad tryffeljakt senare är vi på Michelinrestaurangen Baluarte. Tematiskt nog flyter det svamp i varje rätt – små påminnelser om varför jag är här. I tredje skålen med vad bäst kan beskrivas som Hellmansvatten simmar ett pyttelitet dun. Elegant. Sen kommer dagens höjdpunkt. En kvinna hittar ett tio centimeter långt hårstrå i sin mat. Det är exakt lika långt som de i kocken Óscar Garcías kalufs. Hon skickar tillbaka skålen. Den kommer ut igen. Hårstrået är kvar. Jag lutar mig tillbaka. Nu pratar vi konst.
Mitt osynliga fjun.
Baluarte har två plakat vid entrén. En stjärna från 2021 och en från 2025. Eller så var det Covid-certifikat. Jag är för full för att se skillnad. Full på Pruno 2021. Minns inte vad det vita vinet var. Smakade som annat vitt vin. Bättre än Tre Apor. Någon säger att jag ser ut som en rockstjärna. En annan Grace Kelly. Guiden fortsätter insistera på att jag är gruppens Greta.
Dags för kultur.
Jag står utanför Santo Domingo kyrkan med en ny guide.
– This is more than you think. This is a Roman building. It is important.
Att informationen ska vara viktig blir de magiska orden. Jag tar ut mina Airpods, lämnar Big Star av Lorde och skyndar längst fram.
– If you follow the spiritual path of the wall, you will reconcile with God. If you follow the devil, you will meet death. Adam. Eve. Sin. Disparged from paradise.
Jag återvänder till mina Airpods. Går in i kyrkan och sätter mig på bänken längst bak och försöker att inte tänka på mina chartervänner. Jag är ensam, i en liten sydeuropeisk by, intalar jag mig med fullt fokus på altaret. Längst ner till vänster om figuren finns en rund röd symbol, till sidan om den några boxiga raka linjer. Det ser ut som ett hakkors. Jag är full.
Efter ett långt möte med svampkongressen får jag äntligen tre timmars tystnad. Jag ligger i sängen, stirrar i taket och överväger att aldrig resa igen. När insomnivilan är över träffar jag guiden.
– Are you tired? You seem really tired. Usually your cheeks are rosy. Now…
Ett stenkast från Baluarte ligger El Tilo De Vallecas. Jag kan inte recensera maten för jag var alldeles för full, bakis och utbränd för att minnas några detaljer. Den perfekta triangeln av olycka. Allt jag vet är att jag njöt av smak och atmosfär. När kocken hälsar på bordet är hon stolt och ödmjuk. En riktig spanjor. Väldigt suave. Det är allt man behöver minnas ibland.
Jag ångrar att jag tvingat alla att sjunga karaoke efter det här. Ändå övar jag mina stämmor och leder vägen till Bar Pantera Club. Mina nyfunna vänner sjunger till stängning och tackar för att jag visat dem Sorias sunkigaste sunkbar. Själv känner jag mig melankolisk. Kvällen är över. Resan med.
