En av årets mest hyllade skräckfilmer som fick Sundance-publiken att linka hem för att byta underkläder, har nu äntligen dragit in över Sverige likt ett kolsvart åskmoln. Den är här för blåsa bort alla dina varma, ljusa och fluffiga sommarkänslor. Jag vet många människor vars psyke inte kan hantera en film som Hereditary och jag kan inte låta bli att tycka synd om dem.
En mörk skugga faller över familjen Grahams murriga trähus i efterspelet av mormors dödsfall, och frågan är om det inte rör sig om mer än bara sorg då hennes ande tycks spöka även utanför mamma Annies (Toni Collette) minne. Varför vill den tystlåtna dottern klippa huvudet av småfåglar? Vem har skändat mormors grav? Finns det en ondska i släkten som kan gå i arv och är hela familjen dockor i ett ondskefullt marionettspel likt de miniatyrer som Annie bygger i sitt arbetsrum?
Ari Asters imponerande långfilmsdebut Hereditary rör sig likt The Babadook i det obehagliga gränslandet mellan psykisk ohälsa och övernaturligheter, helt utan medlidande för sin handsvettiga publik. Genom välkända skräckinslag som besatthet och ockultism vinkar filmen elegant till klassiker som The Wicker Man, The Shining och Rosemary’s baby, men trampar samtidigt upp sin alldeles egna stig än längre in i skogen. Resultatet är ett hårresande hantverk som tar mörkret bakom hemmets stängda dörrar på största möjliga allvar, tillika ett tragiskt familjedrama om hur sorg, skuld och trauma kan slita isär en till ytan välmående villa-volvo-vovve-familj.
Toni Collette är fullkomligt enastående i huvudrollen: ingen har gett skräcken ett så isande ansikte på film sen Nicole Kidman i The Others. Debutregissören Aster famlar visserligen en aning i mörkret mot slutet vilket vädrar ut en smula spänning ur en annars otroligt febrig sommar-skräckfilm, men vid det laget har vi alla redan nått peak-kallsvett i biomörkret. Vi pratar alltså inte bara om en av årets läskigaste filmer, Hereditary är en av årets bästa filmer. Punkt.
