Oliver Assayas senaste film är en underhållande historia förlagd i den parisiska förlagsvärlden. Vi kastas rakt in i förläggaren Alains (Guillaume Canet) refusering av vännen Leonards (Vincent Macaigne) senaste bok. Under en stel lunch samtalar de om skrivande i en digital reproduktionsålder såväl som Leonards skvalleraktiga, autofiktiva romaner. Ett navelskåderi Alain är uppriktigt trött på medan hans fru, skådespelerskan Selena (Juliette Binoche), menar att den nya boken är det bästa Leonard skrivit. Visst hör det till saken att hon har en affär med Leonard medan Alain ligger med förlagets nya, unga digitaliseringsexpert Laure (Christa Théret).
Det är en särdeles fransk film i bemärkelsen att samtalen, rödvinsglasen och affärerna är många. Mest av allt talas det om en digital samtid ingen av karaktärerna riktigt förstår, men som alla har en åsikt om. Är den tryckta boken döende? Kan en tweet vara poesi? Och så vidare.
Kanske blir den sjaskiga författararketypen Leonard ibland något ensidig i sin självömkan. Men han får också leverera några av filmens roligaste repliker. Ta bara det utdrag ur Leonards bok där Michael Hanekes Det vita bandet skändas med en sexakt som känns halvt om halvt lyft från ett visst Seinfeldt-avsnitt. Juliette Binoche får inte riktigt lika mycket att bita i som i Claire Denis Let the Sunshine in, i vilken hon senast syntes på svenska biografer, men är en skådespelerska som kan ge mer till en roll än vad som ursprunglig finns att hämta i karaktären. Och sammantaget är Assayas dialoger kvicka och hans karaktärer väldigt välskrivna.
Men det är inte så att man dignar av nya insikter. Kanske får man som filmens svenska titel föreslår, istället försöka läsa, eller betrakta, mellan raderna. För spekulationerna kring gängse digitalisering är i flesta fall bara ett roande ytskikt och ett resignerat resonemang i en relationskomedi vars huvudsakliga aktörer främst verkar vilse i sin samtid – kanske i sitt eget åldrande. Det är förlösande vardagligt och odramatiskt. Här finns inget ansträngt eller givet katarsis. Inga stora gester eller uppslitande uppbrott. Den förändring som sker, ja den bara sker. Det är extremt trivsamt.
