De senaste 350 Woody Allen-filmerna har inte varit så där jättemycket att skriva hem om. Och så kommer den här. Jag har ingen aning om vad som har hänt. Borta är slentrianältandet och de papperstunna karaktärerna från [I]Small Time Crooks[/I]. Borta är de hastigt ihopraffsade ursäkterna till screwball-manus ([I]Curse of the Jade Scorpion[/I]) och ärligt talat ganska eländigapanikidéer som att göra en teenkomedi med Jason Biggs ([I]Anything Else[/I]). Och borta är, inte minst, alla tillstymmelser till unkna gubbragg på Manhattan (det vill säga Allen själv i rollistan).
[I]Melinda och Melinda[/I] är istället en förvånansvärt vital tillbakagång till det som alltid präglat Woody Allens största stunder.Vi pratar historier som är som framskurna ur rumsvarmt smör, till synes utan ansträngning. Lätta, eleganta och med en kärlek till det där vi kallar fiktion som faktiskt övergår allt sans och förnuft. Vi börjar på en restaurang i New York, där ett gäng kulturknuttar och kulturtanter diskuterar vad som egentligen skiljer tragedin från komedin. Som livsinställning lika mycket som texttyper. En vid bordet är komediförfattare, en annan tragediman, och både får de i uppgift att spåna loss på ett korthugget scenario om en ung kvinna (Melinda), som börjar hänga i intellektuella New York-loftmiljöer för att städa upp i sitt liv. Det är det hela. En historia är upbeat, den andra handlar om självmordstankar och kris. Och ni känner ju den här mannen -- räkna inte kallt att den tidigare är den roligaste. [I]Melinda och Melinda[/I] blir en stunds grekisk dialektik för dummies, förvånansvärt allvarsam, och i en förpackning som utklassar det mesta Allen rört vid sedan [I]Decontructing Harry[/I].
tt Woody Allen skulle göra en ny [I]Annie Hall[/I] har vi väl alla slutat hoppas på. Det har han inte nu heller. Men här verkar han för första gången på länge varit genuint intresserad av att dammsuga marknaden på halvunga, briljanta skådisar som faktiskt fungerar tillsammans.
Tyngst lass drar Radha Mitchell ([I]High Art[/I]) i de båda Melinda-rollerna. Det är två väldigt olika porträtt och hon äger varje bildruta, från att hon står och fumlar med vagabond-ryggsäcken på en stel upper east side-middag i början till det bittra/inte så bittra slutet. Men även Chloë Sevigny, Brooke Smith och Chiwetel Ejiofor är utmärkta i tragedihalvan, och i den mer screwballiga Amanda Peet, Steve Carell och naturligtvis -- jag är hemskt ledsen att tjata -- Will Ferrell. Efter att Jason Biggs och Kenneth Branagh på senare år gjort sitt bästa för att skända den klassiska quasi-Allen-rollen känns det som en skänk från ovan när Ferrell gör något slags hunsad, lovesick [I]Elf[/I]-rutin och lagar citronkyckling, blir sotis och snubblar in i dörrar, fullt medveten om att det är en roll som aldrig kan bli något annat än pastisch.
[I]Melinda och Melinda[/I] är goda nyheter för alla utom Manhattans exklusivare äldreboenden. Den platsen lär förbli tom ett bra tag.
Skådespelare:
Regi:
