I ett nattsvart Algeriet yr dammet i fullpackade lastbilars helljus. Uppe på flaken skriker människor att det är fullt, men Ayiva (Koudous Seihon) uppmanar dem att tränga ihop sig, det finns plats för fler. Till en början uppenbarar sig Ayiva som en kugge i ett maskineri som profiterar på flyktingars nöd, men det framgår snart att han tagit sig från Burkina Faso tillsammans med vännen Abas (Alassane Sy) för att likt människorna på flaken ta sig över till Europa. Att forsla flyktingar över den libyska gränsen är bara ett jobb på vägen.
Ayiva och Abas tar sig över medelhavet till Italien med hjälp av människosmugglare, en mardrömslik båtfärd som hämtad från senaste årets nyhetsrapporteringar i en flyktingskildring som för tankarna till efterkrigstidens neorealism. Nog för att många andra sentida skildrare av socialmisär uppdaterat neorealismens stilistiska drag och på plats fångat utsatta i ett Europa där ekonomin går på knäna. Men det blir än tydligare i Jonas Carpignanos sobra långfilmsdebut Mediterranea, där Ayiva och Abas ju anländer till neorealismens hemland, i en tid av nya utmaningar, där väldiga flyktingströmmar och pressad ekonomi dikterar moraliska dilemman motsvarande de som en gång plågade protagonister i filmer som Cykeltjuven. Men i jämförelse är Ayiva och Abas dubbelt utsatta.
Carpignano har likt neorealismens anfäder arbetat med amatörer, och som nyanländ i ett grådisigt och många gånger främlingsfientligt Kalabrien är Kousdous Seihon absolut trovärdig i en roll inspirerad av hans egna erfarenheter. Hans handlingar varken psykologiseras eller försvaras, utan får stå för sig själva i sitt sammanhang. Överhuvudtaget är Mediterranea föredömlig i sin fragmentariska och osentimentala skildring av flyktens anhalter, från ökenvandringar till skeppsbrott på vindpinat medelhav, liksom i sin mer svepande blick över Ayivas och Abas liv i Italien. Det är ett sällsynt vittnesmål i en biorepertoar som knappast tillgodoser fönster mot allas verkligheter.
