För tre år sedan sådde de ett övertygande frö med långfilmsdebuten, den stundtals lysande och alltid lovande [I]Bound[/I]. Nu är de båda bröderna Wachowski tillbaka, och det med besked. [I]Matrix[/I] har slagit hårt mot de amerikanska box office-listorna, och man kan inte annat än kapitulera inför brödernas filmiska fantasi, drivande tempo och visioner. Detta gäller - nog så sällsynt i actionsammanhang - inte bara bildmässiga lösningar, stunts och specialeffekter. Här finns också ett manus som inte bara fungerar som en ursäkt för filmarna ska kunna leva ut sina pojkdrömmar, utan som kan stå på egna ben.
Visuellt är [I]Matrix[/I] något av det bättre jag har sett från Hollywood på länge. Wachowskis specialeffekter och animationer är inte bara skickligt integrerade och välgjorda, de är också ofta estetiskt tilltalande. Och stuntsen, och de är många, är lika andlöst atletiska som sin motsvarighet i Hongkong - ett land vars actionfilmer de två bröderna verkar ha studerat lika ivrigt som sitt pojkrums serietidningar.
För detta är en saga, men också åtminstone ett försök till en parabel med flitiga inslag av såväl buddhism som kristendom, gammalgrekiska myter och en liten släng av Einsteins hederliga gamla relativitetsteori. Neo (spelad av Keanu Reeves, som passar bra mycket bättre i en seriefigurs kläder än när han försöker passera som "seriös skådespelare") är hackern som upptäcks av Morpheus (i grekiska mytologin var han drömmarnas gud, här gestaltas han av Laurence Fishburne). Morpheus ser en återfödd inkarnation av den verkliga världens räddare i Neo (neo betyder förstås ny). Den värld vi alla lever i är nämligen inget annat än en skenvärld, och Matrix är det serum som förblindar våra ögon och sinnen och gör att vi tror oss leva i en verklig värld. Utan att gå närmare in på filmens intrig - som är betydligt krångligare att förklara än att förstå - kan jag säga att Morpheus på klassiskt mentor-lärljungevis lär upp Neo tills han är redo att rädda världen. Deras kamp sker till största delen i den virtuella verklighet som vi andra här på "jorden", i total ignorans, kallar den enda eller åtminstone den verkligaste av verkligheter.
Några logiska falluckor innehåller visserligen manuset; vi blir aldrig riktigt på det klara med varför och vem som har upprättat skenvärlden, och dess försvarare består av en rad odödliga virtuella agenter som mest är till för att bilda en motpunkt till Morpheus och hans gäng av goda krigare. Men jag köper gärna små brister i en text som bollar med så många antaganden som vi tar för givna och, inte minst, som ger den vattentätaste förklaringen hittills på den mystiska déjà vu-upplevelsen.
Att kulmen sedan utgör något av en besvikelse med sin, visserligen briljant koreograferade och visuellt slående utförd, men likväl konventionella döda-alla-djävlar-scen, det köper jag också. Liksom att filmen kunde vunnit på att bli en kvart kortare. Vad betyder det när allt ändå bara är ettor och nollor?The Matrix
Skådespelare:
Regi:
