Martha

Det är onekligen en märklig känsla att sitta och skriva en recension på en 22 år gammal film av en regissör som lämnade oss i förtid, sommaren 1982, 36 år gammal. Rainer Werner Fassbinder står som en av den moderna filmhistoriens mest betydelsefulla och inflytelserika regissörer, både tematiskt och visuellt. Få regissörer har med så psykologisk skärpa porträtterat det inskränkta, borgerliga samhället -- speglat antingen från samhällets lägre skikt, som i exempelvis Rädslan urholkar själen, eller direkt från dess salonger, som i Effie Briest och Petra Kants bittra tårar.Martha, som alltså får sin biografpremiär nästan ett kvarts sekel efter sin tillkomst, gjordes först bara för TV, även om Fassbinders önskan hela tiden var att den skulle visas på duk. En upphovsrättstvist är skälet till att vi först nu få ta del av den.Och det är en angenäm, om än obehaglig, upplevelse. Martha är en 30-årig kvinna, ogift och oskuld, som i filmens öppning träffar sin pappa, som hon sällan ser, i Rom. När han segnar ner och dör, i Spanska Trappan, får vi en vink om Marthas deformerade känsloliv när hon gråter hysteriskt -- över att hennes handväska samtidigt blivit stulen.Hemkommen till Tyskland accepterar hon att gifta sig med den kyligt korrekte Helmut, ingenjör med dammbyggen som specialområde. De flyttar ut till ett ödsligt beläget hus och mycket snart övergår deras förhållande i sado-masochism. Han börjar uppfostra henne, tala om vilken mat hon ska äta, vilken musik hon ska lyssna på, pådyvlar henne faktaböcker i dammbygge, stänger av telefonen, förbjuder henne att gå ut. Och hon accepterar. "Naturligtvis" har han rätt. Allt han säger är "ju" bara tecken på att han älskar henne så mycket.Jag tror Martha varit en bomb om den släppts 1974. Den hade uppfattats som ett generalangrepp på det borgerliga äktenskapet, långt mer aggressivt än till exempel Bergmans samtida Scener ur ett äktenskap. Marthas masochistiska drag är direkt provocerande och i sin karaktärsteckning av henne har Fassbinder till och med gått så långt att det ibland är svårt att få henne helt trovärdig, och därmed riktigt angelägen.Men, likväl, man kommer inte undan filmen. Det är en iskall studie i förnedring, en konst Fassbinder behärskade till fullo. Redan som 23-åring, vid presskonferensen i Berlin efter visningen av Kärlek är kallare än döden, betonade Fassbinder att han gör filmer "mot beroende", eftersom beroendet gör människor olyckliga. Denna tes kan nog inte spikas upp mycket mer precist och effektfullt än vad som sker i Martha.