Hon har mött Sveriges barnsoldater

Via spel och sociala medier rekryteras en ny generation unga till gängen. Evin Cetin skildrar hur våldet sprider sig långt bortom förortens gränser.

Trots skärpta straff, införandet av visitationszoner och slopade ungdomsrabatter fortsätter den gängrelaterade ungdomskriminaliteten att öka i Sverige. Antalet ungdomar mellan 15 och 17 år som misstänks för mord har enligt Åklagarmyndigheten ökat med omkring 2500 procent sedan 2013. Förra året uppgick antalet misstänkta 395 stycken – varav 124 var under 15 år. 
Statens åtgärder verkar inte bita på gängens rekrytering av nya ungdomar. Tvärtom tycks metoderna bli allt mer strategiska – barnen som rekryteras för att begå brott blir allt yngre och värvas ur alla samhällsskikt. Författaren och juristen Evin Cetin har följt utvecklingen på nära håll i arbetet med sin andra reportagebok Barnsoldater.
– När jag släppte min första bok 2022 vred folk på sig när jag använde ordet “barnsoldater”. Jag fick kritik av barnrättsorganisationer för att jag uttryckte mig så. Men nu har vi en verklighet där inte bara några, utan väldigt många barn, är involverade i det här, säger hon.

Evin Cetin är jurist, före detta advokat och har ett förflutet som politiker. Yrkesvalen har baserats på ett personligt kall – hon har alltid brunnit för barnfrågor, kanske för att hon själv från sin uppväxt vet hur avgörande ett skyddande samhälle kan vara för de mest sårbara. Som advokat arbetade hon ofta som målsägarbiträde i mordfall kopplade till gängvåld. Men något skavde – hon upplevde att hennes arbete inte ledde till verklig förändring. Föräldrarna hon mötte sa att det inte spelade någon roll vilket straff den som mördat deras son fick; inget kunde ändå ge dem deras barn tillbaka.
– Det kändes som att jag kom in för sent. Jag ville vara med och påverka innan det har gått så långt att barnen hamnar i kistan, säger hon. 

År 2022 debuterade hon som författare med Mitt ibland oss, tillsammans med författaren och journalisten Jens Liljestrand. Likt Mitt ibland oss skildrar Barnsoldater gängkriminaliteten inifrån och bygger på intervjuer med människor som på olika sätt fastnat i gängens grepp. Vi möter bland andra Nasra, som utpressas av sin kriminella pojkvän. Fotbollskillen Filip som börjar langa droger på högstadiet och dras in i ett mord. Läraren Kayla som kidnappas och misshandlas efter att ha försökt skydda sina elever. Karim, som berättar om hur hans gäng rekryterar barn via Fortnite. Och Vera, högstadieeleven som grips efter att ha gömt en Glock i familjens källarförråd åt en kille som brukar bjuda henne på hasch. Den röda tråden är en känsla av maktlöshet. Trots riktade polisinsatser och lagändringar dras allt fler unga in i de kriminella grupperingarna.

Varför misslyckas samhället med att skydda de här barnen?
– Vi misslyckas för att vi inte förstår hur strategiska de kriminella grupperingarna faktiskt är. De hittar systemets svagheter. Polisen, socialtjänsten och skolan har blivit duktiga på att punktmarkera barn i riskzonen – då byter gängen taktik och rör sig vidare. Att så många barn nu är misstänkta beror på att polisen gjort ett bra jobb. Men en ny utveckling är att gängen i högre grad försöker rekrytera ”svensk-svenska” barn eftersom de inte övervakas på samma sätt. 

“Igår fick jag en ung, blond tjej att leverera ett vapen. Vem fan visiterar henne? Hon är ju som en ängel.” 

Orden kommer från Zohail, en av de unga killarna Evin intervjuat i boken. Många tror att gängkriminaliteten främst drabbar barn med invandrarbakgrund i förorterna – men det stämmer inte längre, menar Evin. Den har tagit sig in i en helt ny generation ungdomar. I boken framträder en ny bild; hur allt fler “svensk-svenska” barn, som gängen kallar ungdomar från innerstadens välbärgade kvarter och landsbygden, rekryteras. Mönstret bekräftas i flera förundersökningar om mord och mordförsök. 

– Det är viktigt att vuxna och föräldrar är uppmärksamma på det här. Att tro att gängkriminalitet är något avlägset bara för att man bor i ett tryggt område eller har ett stabilt liv är naivt, säger hon.

Gängen är skickliga på att hitta och utnyttja ungdomarnas sårbarheter. De är också snabba på att använda nya kommunikationsytor när andra stängs. Idag sker rekryteringen ofta via sociala medier, där ungdomar förs in i krypterade chattar där kriminella uppdrag delas ut till hundratals frivilliga. En kille i boken beskriver hur barn rekryteras via spelet Fortnite. Gängen riktar medvetet in sig på hemmasittande ungdomar, genom att logga under skoltid bygger  de relationer. En av ungdomarna Evin intervjuat sätter fingret på det: “Polisen kontrollerar gatorna, men vi kontrollerar sociala medier. Det är där ungdomarna finns”. 

– Vi är vana vid att föräldrar säger åt sina barn vilken tid de ska vara hemma, vilka de får och inte får umgås med. Men vi har ingen aning om vad de gör på sociala medier eller vilka de chattar med. Vi har inte den kontrollen, och det vet de som jobbar i den kriminella sfären, säger Evin.

Du nämner att den digitala världen har blivit en “blind spot”. Hur kan man få bukt med problemet?
– Det första handlar om algoritmerna som styr vad barn och unga exponeras för. Lagstiftare borde fundera över det faktum att det idag är möjligt att kommersiellt rikta in sig på specifika barn. Är det exempelvis rimligt att unga via dessa plattformar kan ledas vidare till krypterade chattar? Flera plattformarna säger att de i dagsläget stoppar mycket olämpligt innehåll – men att de sällan lämnar över den informationen till polisen, iallafall inte i någon större skala. Det är ju bevisning. Lagstiftarens intention borde vara att det innehåll som är bryter mot svensk lag också delas till polisen. Plattformarna ser sig själva som företag som förhåller sig till sina egna användarvillkor, men här anser jag att de har ett större ansvar. Så länge så många barn rekryteras via dessa plattformar måste det gå att sätta stopp.

I boken medverkar föräldrar vars barn rekryterats av gäng – ofta mammor som hört av sig i desperation när de anat att något är fel. Bland dem finns mellanchefen Jenny, vars son Simon greps med ett vapen i en bil, och journalisten Gunilla som flydde till sommarhuset på Gotland med sin son Arvid efter att han ertappats med en väska full av droger. Här finns också föräldrarna till Said och Amir, som såg sig tvingade att ta med sig sina söner till släktingar i Irak när hotbilden i Sverige blir för stor. Mammorna delar samma kamp, oavsett var de bor eller varifrån de kommer, förklarar Evin. Deras verkligheter är lika skyddslösa och sårbara. Det som skiljer dem åt är främst ekonomiska resurser och förmågan att förstå samhället – att kunna läsa, ta till sig information och kommunicera med myndigheter.
– Har du bättre ekonomi är det lättare att dra sig ur. Är du fattig och involverad i grova brott ökar risken att du dör. När den svenska mamman från medelklassen ser att hennes son rekryteras, flyttar hon ut med barnet till sommarstugan. När mamman från förorten drabbas, vänder hon sig till hemlandet. Det är olika världar, men samma kamp. De delar smärtan – men mamman med utländsk bakgrund bär ofta på en annan skam än den “svensk-svenska” mamman.

Vad beror det på?
– Det handlar nog om hur samhället dömer utifrån fördomar. “Fatima” från förorten döms hårdare än “Eva” från ett medelklassområde. Man tänker att Fatima inte är en bra mamma, att hon inte bryr sig eller kan uppfostra sina barn. Men när gängkriminaliteten sätter klorna i barnen, då försvinner barnens uppfostran, all kultur och tradition. Det är precis det de är så skickliga på att manipulera bort.

Finns det några gemensamma faktorer som gör att barn rekryteras in i gängkriminalitet?
– I grunden handlar det om att gängen strukturerat vill rekrytera barn. Vi har kriminella grupperingar som vill rekrytera barn för bland annat mord och morduppdrag – och då sker det. Sverige har haft perioder då barn inte rekryterats, men då har gängen helt enkelt inte velat det.

Rent praktiskt, hur har det gått till att skapa boken och komma i kontakt med de här ungdomarna och föräldrarna?
– Jag har arbetat som advokat under flera år och varit involverad i många mordärenden. Men den handlar också om personer där man aldrig skulle kunna tro att någon i deras närhet ska dras in i kriminalitet. De kommer från trygga familjer, har bra jobb och stabila liv. Plötsligt hör de av sig och berättar att deras väns son har hamnat snett, eller att deras eget barn är inblandat. Men det är också relationer jag byggt under ganska lång tid. Jag har varit ute på skolor och pratat och där kommer ofta ungdomar fram efteråt. Barn och ungdomars verklighet idag utspelar sig till stor del på sociala medier – flera av kontakterna har etablerats där. I vissa fall redogör jag inte exakt hur kontakten uppstått, av hänsyn till barnens säkerhet. 

Hur bygger du förtroendet att få dem att berätta? 
– Många känner redan till att jag har en offentlig roll i de här frågorna. Det var svårare under arbetet med den första boken, men nu tror jag att fler vet vem jag är. Det går snabbt att kolla upp mig, se att jag har skrivit en bok tidigare och varit öppen med min arbetsprocess. Min avsikt är aldrig att sätta dit någon – jag vill hjälpa världen att förstå.

Hur har det varit för dig att arbeta med den här boken? 
– Det är tufft – vi pratar om barn som är väldigt utsatta. Även när de är förövare är de också brottsoffer. Mellan raderna uttrycker de en stor sårbarhet. Det är sköra barn. När man skriver böcker brukar man vanligtvis vilja ha med så många detaljer som möjligt, men här måste jag skydda barnen på ett helt annat sätt genom att filtrera. De berättar ibland saker som kan vara livsfarliga för dem om de blir kända. Det krävs stor hänsyn eftersom det handlar om barn i den här åldern. Det etiska perspektivet är hela tiden närvarande. 

Blir du någonsin rädd för din egen säkerhet? 
– Nej. Jag brukar säga att man bestämmer sig och sen bara kör på. Man gör det man ska göra. Såna frågor brukar jag inte heller vilja kommentera eller svara på, vanligtvis.

Vad är det som driver dig?
– För mig handlar det om att inget kan tas för givet. Vi har ett ansvar att engagera oss – att upplysa, synliggöra och driva förändring. Barn och ungdomar är väldigt skyddslösa, och jag kan inte bara stå bredvid och titta på. Människan har förmågan att skada samhället men det är också människor som kan skapa förändring. Vi gör hela tiden valet att driva på den förändringen. Det ansvaret går inte att lämna över till någon annan, utan alla måste göra sitt. 

Boken visar på de komplexa utmaningarna när någon vill lämna den kriminella världen – hur kan man egentligen bryta mönstret och hjälpa ett barn bort från kriminaliteten?
– Det är väldigt svårt. En förutsättning för att kunna lämna, och inte riskera att återvända in i kriminalitet, är att komma in i en annan värld och kontext. Att veta att det finns en framtid och en väg framåt med möjligheten till arbete. Att komma långt bort från den kriminella miljön är jätteviktigt. Det handlar mycket om hur avhopparverksamheten funkar. De jag mött behöver också en andra chans trots ett belastningsregister, som idag skapar stora hinder, särskilt när man är ung. Om vi inte släpper in dessa ungdomar i samhället måste vi fråga oss vart de ska ta vägen istället? Vem ger dem en andra chans när de vill lämna? Vem vill hjälpa och vågar? Samhället behöver fundera kring de här frågorna. 

Vilken typ av konkret förändring vill du se?
– Staten måste ta sitt ansvar, helt enkelt. Lagstiftarna måste tänka till – det är det viktigaste. Vi har en ny situation där många barn och ungdomar misstänks och döms, tack vare polisens effektiva utredningsarbete. Vi kommer ha flera tusen barn och ungdomar som har suttit på anstalt eller i fängelse innan de fyllt 20 eller 25. Vad gör det med dem när de kommer ut? Här tycker jag inte att vi är förberedda. Det är ett hot mot samhället om vi inte lyckas rehabilitera dem och få in dem i samhället. 

Det är lätt att känna hopplöshet när man läser – men hur ser framtiden ut? Finns det några ljusglimtar på horisonten?
– Ljusglimtar finns i varje barn som vi lyckas få tillbaka från de kriminella grupperingarna. Men tyvärr ser jag en fortsatt mörk framtid ett tag framöver. Det pågår ett krig om narkotikaförsäljning, morden och skjutningarna är kopplade till det. Det är en central fråga som vi pratar väldigt lite om, men alla som är där ute vet att den är otroligt omfattande. Vi ser det på festerna, på krogarna och på utekvällarna. Det är barn som är med i den transportkedjan. Jag tror inte vi har nått botten än och jag tror tyvärr det kommer bli värre. Vi har ännu inte sett effekterna av det som händer när de här barnen kommer ut igen. Samtalet om rehabilitering av barnsoldater är i princip obefintlig. 

Vad kan vi som enskilda individer – även “svensk-svenskar” med fasta jobb och bostadsrätter – göra för att påverka den här situationen?
– Grogrunden för att barn och ungdomar dras in i den kriminella världen är narkotika. Det är ju de “lätta” jobben. Packa, spräng, bevaka. Men också morden som är kopplade till det. Barn kan inte begå avancerad ekonomisk brottslighet. Jag tycker det är viktigt att faktiskt fundera på vad det är man själv gör, om man på något sätt bidrar till narkotikaförsäljningen. Det är en väldigt viktig del. Så är det.
Du arbetar med ytterligare ett projekt som syftar till att underlätta situationen för ungdomar i utanförskapsområden. Kan du berätta mer?
– Det är en satsning som heter Nästa generation Sverige, där vi förändrar både utbildningen och vägen in på arbetsmarknaden. Vi har infört en ny anställningsmodell, SAO-jobb, där praon ersätts med betalt arbete några timmar i veckan under högstadiet. Jag menar att samhället har ett ansvar att öppna dörrar till arbetslivet för den unga generationen – i dag är det annars framför allt de kriminella gängen som effektivt lyckas rekrytera dem.

Jag läste att du även skrivit låttexter i samband med en politisk kampanj för några år sedan. Vilken roll spelar musiken för dig?
– Musik betyder väldigt mycket för mig. Den är ett sätt att skildra tillstånd, samhällsutveckling, frustration och glädje. Jag är uppvuxen med kurdiska berättartraditioner, där musik ofta var det främsta sättet att förmedla budskap när läs- och skrivkunnigheten inte var lika utbredd. Så för mig är musik jätteviktigt. Ett samhälle utan kultur och musik riskerar att kollapsa under tyngden av sin egen tomhet.

Har du något musik- eller kulturtips du vill ge oss?
– Jag skulle säga: lyssna på den musik som ungdomar har pratat om i flera år. Kanske har vi missat att förstå att de i själva verket beskrev just den utveckling vi befinner oss i nu – kanske var det deras sätt att skildra den verklighet de levde i.

Slutligen, vem önskar du ska läsa den här boken? 
– Alltifrån mammor i innerstan till pappor med tonåringar på landsbygden. Beslutsfattare som formar skolan utan att alltid förstå den verklighet som skolan möter. Men också lärare, poliser och andra myndighetspersoner. Framförallt vill jag nå de som tänker att kriminaliteten är invandrarnas fel eller att det här är ett “förortsproblem”– något som händer långt bort från de själva. De hoppas jag läser den här boken. 

Barnsoldater ges ut via Mondial förlag och är skriven tillsammans med Jens Liljestrand.