En fältrapport från vår tids största digitala folkrörelse.
Jag har fått ett nytt tidsfördriv på internet. I början skyllde jag på jobbet. En gästföreläsare på journalisthögskolan berättade en gång att han gick med i hundratals olika Facebookgrupper – även sådana han inte var intresserad av, eller rentav ogillade – för att lura algoritmen. Sedan dess har jag försvarat min besatthet av dessa sociala internetforum med ett finare syfte. “Ett öra mot den digitala gatan” ursäktar jag, om en kompis eller min pojkvän råkar få syn på något obskyrt på min skärm.
Vi måste börja med att bena i vad Facebook har blivit: ett akvarium där pumpen slutat fungera. Det som en gång var en prunkande plats för kontakter och självförverkligande är idag en digital kyrkogård för 15 år gamla facerapes, blixtbilder från digitalkamerans storhetstid och medelålders kvinnor som är svartsjuka på Tareq Taylors flickvän. Ibland känns det lite som att Meta gett upp hoppet om sin förstfödda. Till skillnad från Instagram, som fått regelbundna ansiktslyft i form och funktion, har Facebook stannat i tiden. Att logga in är som att bevittna en olycka - man vet att man inte borde, men det går ändå inte att sluta scrolla. På senare tid har plattformens magnetism blivit ännu starkare. Det hela började när jag snubblade över en för mig ny sorts grupp på plattformen: singelgrupperna.
Det är viktigt att inte blanda ihop de här grupperna med Facebooks egna dejtingfunktion “Facebook Dejting”. Det jag syftar på här är helt vanliga grupper för singlar och dejtingsugna, där man postar en kontaktannons tillsammans med en bild och får svar i kommentarsfältet. Ofta kallas de just “singelgrupper” och kommer i varierande storlek och målgrupp. För protokollet ska tilläggas att jag varken är singel eller sökande, jag har heller inte gått med i grupperna – inläggen dyker upp som förslag i mitt flöde – vilket jag inte verkar vara ensam om, eftersom flera av grupperna är helt öppna. Men det jag har sett har varit fantastiskt fascinerande.
Gruppen i fråga har runt 100 000 medlemmar, utspridda över hela landet. Här finns unga tjejer i Norrland, pensionärer i Skåne, medelålders husägare i Spanien – och allt däremellan. Ett tvärsnitt av ett kärlekstörstande Sverige, rakt in i flödet. När jag scrollade igenom upptäckte jag snabbt vissa mönster som dök upp, om och om igen. På apparna är det svårare att se de här stora dragen – de sociala koder, tonfall och kommunikationsmönster vi använder när vi blottar oss och vill få någon på fall – eftersom de erbjuder möjligheten att filtrera hårdare. I singelgrupperna finns alla på samma plats, samtidigt. Det är som Tinder för öppen ridå. De här grupperna avslöjar därför långt mer än vad vi söker hos andra – de blottlägger vilka vi blir när vi försöker sätta ord på det största och svåraste vi har: kärleken. Det här är en fältrapport från en av vår tids största digitala folkrörelser – och hur det går till när tusentals främlingar formulerar sin längtan i offentligheten.
Otroligt många inlägg – oavsett ålder eller kön – inleds med en passivt aggressiv brasklapp om hur svårt det är att träffa någon nuförtiden. “Jaha, då testar vi det här då”, “Är så trött på apparna” eller “Hade egentligen tänkt ge upp, men...” är varianter på samma typ av mening som används innan man kommer till sitt verkliga syfte. Hobbypsykologen i mig misstänker att det handlar om att gardera sig mot avvisande. Det är sårbart att blotta sin längtan efter kärlek i en grupp med 100 000 främlingar på internet – problemet är att den här tonen får dig att framstå som att din personlighet är anledningen till att du skriver här från första början.
Många inleder också med att ta ut förlusten i förskott: “Vill verkligen ingen ha mig?”, “Av skäl jag inte riktigt förstår så gör jag nu ett sista försök”, “Min soulmate har förmodligen blivit påkörd av en spårvagn” och “Varför måste fula människor vara dåliga?" är alla exempel på hjärtskärande form av självkritik jag sett uttalas utan triggervarning. Men här finns också självkärlek. En man berättar hur han bjöd ut sig själv istället. “Visserligen Sibyllas. Men det gick bra och var gott”.
Ett effektivt sätt att få kontakt borde rimligtvis vara genom att berätta lite om sig själv. Vissa inlägg säger dock mer om personens före detta. “Varför e utseende allt??” inleder en kvinna frustrerat sin text. “Jag söker en person som kan vara lojal och pålitlig!!!” skriver en annan, innan texten glider över i ett resonemang om vem som egentligen har störst problem – den snygga killen som ger den fula tjejen falska förhoppningar genom att ligga med henne och sedan behandla henne som en i mängden, eller killen som är snygg men dryg och blir dissad av alla snygga tjejer så han måste ligga med en ful tjej? Jag läser flera gånger men förstår fortfarande inte. Det ska klarna i nästa stycke: “Killar kan vara h*r*r”. Hon väljer glädjande nog att avrunda i dur: “Alla människor är fina både på utsidan och insidan, det handlar om att hitta rätt person.” Amen.
I gruppen frodas också en riktig klassiker: att beskriva vad man inte vill ha. En kvinna som av profilbilden att döma är i 30-årsåldern radar omsorgsfullt upp killtyper hon tidigare dejtat och nu helst vill undvika. Bland annat: otrogna, lever dubbelliv, emotionellt omogna och de som lånar hennes trosor utan att fråga om lov. Ett liknande fenomen uppstår när människor svarar på annonser genom att förklara varför de inte passar in på det som eftersöks. Varianter av "Tyvärr, bor inte i Karlstad” och “Synd att man är för gammal” kan dyka upp hundra gånger i ett och samma kommentarsfält. En lätt surrealistisk stämning infinner sig varje gång Göran, 70, förklarar för tvåbarnsmamman Melanie, 28, att han “nog inte är vad hon söker”. Lärde vi oss inte att om man inte har något snällt att säga, kan man lika gärna vara tyst?
Jag vet hur det där lät. Det är lätt att känna frustration över den äldre generationen av mäns tillkortakommanden när det kommer till självinsikt, eller förmåga att uttrycka eller hantera känslor. Deras skeptiska inställning till terapi har inte lämnat någon oberörd. Men när en ung tjej med uttalad adhd-diagnos sårbart uttrycker sina känslor av utanförskap – att känna sig annorlunda och inte passa in – kommer de till undsättning. Mållös ser jag på när runt 400 hundra män i varierande åldrar erkänner sina svagheter, misstänkta diagnoser och tunga känslor – som om det vore inträdesprovet till pärleporten. Cynikern i mig anar såklart baktankar. Men det är också rätt rörande.
Sen finns det en ganska stor kategori inlägg som med lätthet kan sorteras under illa dolt skryt. Män och kvinnor som postar sina rejält välsvarvade kroppar med tillägget att de “alltid hatat hur de ser ut”. Jag säger inte att känslan inte kan vara sann, jag säger bara att det nog inte är därför bilden läggs upp. Att förklä skryt i sårbarhet är ett otroligt populärt grepp i gruppen – som vissa män verkligen hatar. När det utförs av andra män, vill säga. “Singel efter 10-årigt förhållande, hur raggar man idag?” skriver en kille med ansiktstatueringar och cheva-pickup. “Bli kvinna” svarar signaturen Mats. “Ingen normal kvinna vill ha någon som ser ut som ett fentanyl-freak i ansiktet” skriver en annan man. Jag sa ju det – de hatar det.
Dagens onödighetsmedalj går till tjejen som uppdaterar ett gammalt inlägg från 2024 med att hon nu är “off the market”. Hon vädjar till folk att sluta skriva och redogör detaljerat för hur ofta hon uppvaktas av gruppmedlemmar (“flera meddelanden i veckan”). Eftersom 90 procent ändå inte läser bildtexterna får uppdateringen motsatt effekt – och inlägget sprids ännu mer. Parallellt med de vanliga inläggen pågår också en narcissistisk lek där personer (övervägande kvinnor i medelåldern) postar bilder på sig själva och ber folk gissa deras ålder. Även män ägnar sig åt den här självgoda sporten, fast på annat sätt. “Alla säger att jag inte ser ut som 50…” inleder en man, innan han går rakt på sak och frågar (“enbart kvinnors åsikt, tack”) om de fortfarande tycker han är snygg?
Det finns särskilda Facebookgrupper för människor som vill dela med sig av helt ointressanta saker om deras liv. Det här är inte en av dem. Ändå ser jag regelbundet inlägg i stil med “Idag ska jag sola och äger ingen keps. Hur skyddar jag huvudet bäst då?”, “Är det någon mer som gymmar?” och “Kirsty Armstrong följer inte mig på TikTok”. Folk redovisar sina helgplaner med samma självförtroende som om ett UFO landat i deras trädgård, i regel ackompanjerad med en bild där de skålar “skönt” mot kameran. Mina hornhinnor svider av mängden inlägg i stil med “Jobb, träning, handling och matlagning avklarat = en välförtjänt kväll i soffan med ett glas vin!”. En man försöker sig på något slags världsrekord i tråkighet när han ingående redogör för hur han inte kunde parkera cykeln utanför varken jobbet eller gymmet – på grund av ett nytt förbud – och därför tvingades ta bilen. En powerpoint-presentation om olika sorters slipsknutar hade varit ett mer effektivt sätt att få gå på dejt. Andra använder gruppen som ett slags filosofiskt bollplank. “Jag undrar varför yngre kvinnor är mer attraktiva än äldre flickor” – och möts av 300 teorier, de flesta för deprimerande för att återge. “Varför är vi män otrogna? Varför kan inte kvinnor acceptera detta?” skriver en annan, med uppenbar dödslängtan.
Andra inlägg är mer genomtänkta och kreativa. En kille postar en video där han sjunger en egenskriven kärlekslåt. Visst, någon dysterkvist måste förstås påpeka att han sjunger falskt, men annars blir det mestadels glada tillrop. En annan har lagt timmar på att snickra ihop ett purpurfärgat kärleks-cv i ett bildprogram som han delar med sig av, och en tredje skärmdumpar hela sin privata kalender för kommande månad – så att potentiella dejter enkelt kan boka in sig. Om inte det är service, vet jag inte vad som är.
Jag slungas mellan känslor och intryck. Ena sekunden läser jag om en änka som försiktigt vågar sig ut i dejtinglivet igen, i hopp om att hitta en ny livskamrat. Nästa sekund höjer Micke från Tomelilla en långburk mot skärmen och ropar “SKÅL PÅ ER!! ÄNTLIGEN FREDAG!”, som om han just uppfunnit helgen.
Och någonstans där når vi nog pudelns kärna. Singelgrupper på Facebook är, i all sin röra, en djupt mänsklig plats. Här samsas toppar med dalar, självtvivel med längtan – och den eviga drömmen om att någon ska se en, stanna kvar och helst inte ta för sig av ens underklädeslåda. Vissa annonser får hundratals svar, andra ett dussin. Men nästan alla får något. Åtminstone en emoji, eller en rysk bot som kommenterar med eldflamma och ett kryptiskt "Hello dear". Stödet kan vara generöst där det behövs, i andra fall skoningslöst och obevekligt. Men ett faktum kvarstår, i det här hörnet av internet, bland 100 000 sökanden, är alla lika inför kärleken.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2025.
