”Jag har aldrig gillat Måns Möllers humor. Men hans liv fascinerar mig”, skriver Johan Lind.
Jag är en av tv-serietittandets stora pionjärer. Sett det mesta, festat med de flesta! Det är egentligen helt otroligt vad tidig jag var på den bollen. Early adopter deluxe. Första säsongen av Lost borde vinna Nobelpriset i litteratur. Där och då peakade tv-serien som fenomen för redan till säsong två av Lost började förfallet. Spoiler alert! Andra säsongen av Lost suger. Kolla gärna (inte) säsong 2 av den svårt överskattade Severence för en djupare förståelse för vad jag menar då den suger på exakt samma sätt. De bara introducerar fler och fler mysterier utan att ge tittaren några svar. Att titta på det är bokstavlig tortyr.
Så jag gör inte det. Jag har slutat att titta på tv-serier. Det går inte. Allt som inte är betyg: 2 är i bästa fall betyg: 3. Det är inte värt, helt enkelt. Men eftersom min hjärna är drillad i att följa och engagera sig i karaktärer på en skärm har jag istället börjat följa olika människor som dyker upp i mitt flöde. För är inte det ett teknikens under att det dyker upp människor, verkliga människor, i mitt flöde som delar med sig av sina liv som vore de karaktärer i en scriptad tv-seree. Many thanks för det Mark to the Zuckerberg!
Till exempel är jag just nu tungt investerad i Kerem Batak, som jobbar som kock på en lunchrestaurang i Ängelholm. Jag tackar algoritmen för att han dök upp i mitt flöde. Kerem Batek är otroligt älskvärd. Han har en härlig och hjärtlig jargon med sin kollega, Patrik, som är en äkta skånepåg med en rejäl kockbuk och håret uppsatt i en något som liknar enmanbun. Ibland testar de ett ”kock-hack” från TikTok. Ibland tävlar de om vem som kan göra flest tallrikar under lunchen. Riktig feel-good skärmtid när den är som bäst!
Det har slumpat sig så att jag följer (utan att följa) The Måns Möller show, som måste vara inne på S50E176 eller något sådant. Jag har aldrig varit intresserad av det som Måns Möller gjort som komiker. Men hans vardag är trollbindande. Det är något med hans oerhörda energi och extrema frenesi han lever sitt liv med. Det går inte att avgöra om han är Sveriges mest välmående eller olyckliga människa. Han cyklar och skidar sig varv efter varv runt jorden och hans leende blir mer och mer ansträngt för varje mil. Som motvikt finns många fina stunder där han umgås och mår bra med sin son Viggo. Det är fint. Väldigt fint.
Men man är ju en sucker för mörker. Därför blev jag otroligt glad, och illa till mods, när Sebastian ”Sibbe” Mannerström landade i mitt flöde. Tatuerad, göteborgsk till tusen och med svårartade daddy issues tog han mig med storm. För ja, han är Leif Mannerströms son. Kockarnas kock. Leif Mannerström är en stor man, både yrkesmässigt och fysiskt. Om man tittar när han lagar mat ser man hur otroligt mjukt och fint han använder sina händer. Ett exceptionellt handlag.
Tyvärr har inte hans son fått ärva det. Ändå är ”Sibbe” kock. Han har också sitt eget ställe. Det är en lunchrestaurang på Hisingen, inte Sjömagasinet med Michelinstjärna. Han lagar mat i hundraliterskärl och slevar upp monsterportioner till hungriga Volvo-arbetare i svarta nitrilhandskar. Det som gör honom magnetisk är att han utan undantag kan allt, vet allt och är bäst på att göra allt. Han är verkligen mallen för den passivt aggressiva, bittra Göteborgaren, det äkta göteborgska lynnet. Inte den gôa gubben som älskar att tjöta med turisterna på Avenyn. Dvd! Och jag älskar det. Hur jävla svårt ska det va!
Läs även: "Morbergs avhopp inget pr-trick"
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2025.
