Man är rätt trött på dokumentärer som innehåller citat som ”New York in the 70s was something compleeeeetely different from today!” (70s kan även bytas ut mot 60s eller 80s), levererade av slitna klubbkids, it girls, konstnärer och musiker som aldrig blivit tillräckligt stora för att få dokumentärer gjorde om sig själva men som istället kan förverkliga sig genom att 20-30 år senare mytifiera sina gamla kompisar (och indirekt sig själva) som dött och blivit legender (plus några riktigt kända människor som blivit för lata för att göra något annat än att medverka i dokumentärer och prata om sina kända döda kompisar).
En dramaturgi som i allra högsta grad gäller för Mapplethorpe: Look at the Pictures. En ny tvåtimmarsdokumentär om fotografen Robert Mapplethorpe som blev känd för sina kompromisslösa bilder på framförallt bögsex, blommor och kroppar. Idag är han ännu mer känd och bilderna går för miljoner.
Dokumentären är helgjuten, välgjord och lite tråkig när den helt linjärt och rättvist ägnar varje del av hans liv någon minut eller två innan det är dags att hasta vidare till nästa punkt på dagordningen – Mapplethorpes föräldrar kunde aldrig acceptera att han var gay, Mapplethorpe går på konstskola i Brooklyn, Mapplethorpe bor på Chelsea Hotel, Mapplethorpe bryr sig bara om pengar, Mapplethorpe är avundsjuk på Andy Warhol och så vidare, och så vidare.
Det finns två intressanta saker som dokumentären borde fokuserat mer på: 1) den Reaganesquea moralpaniken som innebar att gallerierna som ställde ut Mapplethorpe i början av nittiotalet åtalades – ett bevis för hur samhället parallellt med att AIDS utrotade många av dess största och mest kontroversiella konstnärer, författare och personligheter försökte censurera och gömma undan samma personers verk och arbeten. 2) Sättet som Mapplethorpe var död innan han var död, hur han såg ut som ett lik och tidningarna skrev att varje framträdande var ett sista farväl redan år innan han faktiskt dog.
