Det verkar förefalla sig så att manliga filmskapare gör filmer med hjältar som ser ut som de själva? Tomas Alfredsson gör alla coola till 40+ i second hand-kostym och tjocka brillor. Woody Allen ger Owen Wilson khakibyxor och foträta skor. Aki gör sina hjältar som finska sorgsna alkisar som endast äger en outfit, den de har på sig.
Kaurismäki är sig lik i Le Havre. Det handlar om en alkad skoputsare. Sprit och cigg, och ett liv glamoröst bara på ett sätt fattigdom kan erbjuda. En rinnande kärlek och nejlikor till en fru, med magcancer och fantastiskt sorgliga ögon som lagar stek. Hämningslöst kära i varandra, efter alla dessa år minns de fortfarande hennes gula klänning i La Rochelle.
Men så händer något. Det man tror är en genuint vacker studie i manskultur blir en historia om flyktingpolitik i dagens rasistiska Frankrike. Berättat personligt genom en afrikansk pojke på flykt. Deras vägar möts. En Rasmus på luffen för 2011 utvecklar sig. Visst är allt förlagt i den ruffiga hamnstaden Le Havre. Kaurismäki tummar inte för sin förkärlek för förr i tiden. Bildspråket och kärleken är den Roy Andersson eftersträvar, ensligt och grått, i en tid innan mobiltelefonen, av estetiska skäl, ännu inte upptäckts. Kaurismäki berättar och vädjar till något nytt: människors välvilja. Han ser sig omkring och konstaterar att vi lever i ett vidrigt rasistisk samhälle och att man inte kan lita på staten. Det handlar inte om pengar. Kaurismäki är konsekvent i att visa samhällets bottenslödder, men medmänsklighet är inte materiell – trots att man inte har något, kan man ge bort allt.
