Det krävs mod på gränsen till enfald för att våga röra i John Frankenheimers 60-talsmästerverk [I]Hjärntvättad[/I]. Den är ju så mycket mer än en politisk thriller. Med tiden har den rentav blivit själva sinnebilden av pulpig kalla kriget-paranoia, ett tidsdokument som man bara inte kommer ifrån.
Och man kan väl inte säga att yxorna var mindre slipade med Jonathan Demmes senaste film i färskt minne, [I]The Truth About Charlie[/I], en onödig nyinspelning av en annan 60-talsklassiker, Audrey Hepburn/Gary Grant-rökaren [I]Charade[/I].
Demmes [I]Manchurian Candidate[/I] är lyckligtvis resultatet av en rad lyckade beslut. Hans version är långt ifrån någon lydig omfilmning av originalet à la Gus Van Sants [I]Psycho[/I]. Istället har man uppdaterat, stuvat om i stämning och motiv, och kommer till slut fram till en allvarsam cut and paste-version av George Axelrods manus till den första filmen. I originalet -- som bygger på Richard Condons roman från 1959, och hade den surrealistiska tajmingen att gå upp under en av de värsta helgerna under Kubakrisen -- är Robert Shaw (Laurence Harvey) och Bennett Marco (Frank Sinatra) krigshjältar från Korea. Konspiratörerna är mestadels av den blodröda sorten, däribland orientaliska commie-spioner och ärkeskurken själv, Mrs Iselin, kommunistpartiets starka kvinna, spelad av en fantastiskt olustig Angela [I]Mord och inga visor[/I] Lansbury. Det är en film som badar i symboler och markörer -- ideliga bilder på Abraham Lincoln, Mao och Stalin, betydelsebärande solitaire-spel och den så berömda ruter dam i poker som hjärntvättstrigger. Det är en underbart bångstyrig film som har betydligt mer gemensamt med Sam Fullers gonzorökare [I]Shock Corridor[/I] än stramt [I]24[/I]-hantverk.
Demmes nyinspelning tacklar ämnet från ett helt annat håll. Att Shaw och Marco har sin bakgrund i gulfkriget är väl en ganska naturlig justering. Men man har också tonat ner den svarta humorn och pulpiga estetiken till förmån för en svårt samtida och på många sätt mer nedtonad historia. Utan att ge bort för mycket av intrigen hittas fienden framför allt inom den mest skrupellösa av företagsvärldar och dess kopplingar till Robert Shaws (Liev Schreiber) kandidatur som vicepresident (i originalet kretsar det kring faderns kandidatur). Jihadgrupperingar, mikrochipsteknologi, propagandanätverk och en monstruös Mrs Iselin (Meryl Streep) -- som den här gången är misstänkt lik en viss [I]verklig[/I] New York-senator -- låter kanske som öppna dörrar att slå in i en tid av Enron-fobi och anti-islamism.
Ändå lyckas man överlag formulera en politisk paranoia där det svårfångade vinner över det Jay Leno-artade (om än på poäng). Det blir lite som en syskonfilm till [I]Fahrenheit 9/11[/I] och Robert Altmans [I]Tanner[/I]-projekt, två andra ojämna samtidsrapporter om lite för mycket lite för fort.
Om [I]Manchurian Candidate[/I] blir lika profetisk i sin analys som när offren hette saker Martin Luther King, George Wallace och Robert Kennedy, återstår såklart att se. Men när Streep, Schreiber och Denzel Washington ges så här mycket tid och värme (personregi har alltid varit Demmes största tillgång) har i alla fall jag tankarna på annat än remakes som aldrig borde blivit till.Manchurian Candidate
Skådespelare:
Regi:
