The Man Who Cried

Det är sent 20-tal och en liten judisk flicka lyckas fly från förföljelsen i Ryssland. Hon växer upp i ett strängt fosterhem i Storbritannien innan hon som vuxen flyttar till Paris för att arbeta på en nattklubb. När nazisterna sedan slår sitt järngrepp om Paris måste hon fly till USA -- där hon hoppas kunna hitta sin försvunna pappa. Visst är det ett extremt dramatisk upplägg för en film? Tyvärr har regissören Sally Potter ([I]Orlando[/I]) nästan helt lyckas förvandla dramatiken till stillastående, intetsägande tablåer. Christina Ricci spelar judinnan Suzie och Johnny Depp den zigenare hon träffar och blir kär i under sin tid i Paris. Med deras kärlekshistoria som centrum försöker Potter berätta få fram en pretentiös poäng om de förföljda folkens brödraskap och musikens helande förmåga genom folksånger och kultur. Trots de välmenande avsikterna urartar det i något som mest liknar etnokitsch. Bildberättandet fungerar bättre, med vackra och laddade scenerier -- men dessvärre tappar Potter helt tråden när hon i scen efter scen förlitar sig på att Riccis och Depps laddade blickar ska driva historien framåt. Till det räcker de inte till, och intrigen blir mer och mer ointressant ju längre filmen pågår. Däremot lyckas en härligt överspelande Cate Blanchett, i rollen som den ryska lycksökerskan Lola, stjäla i stort sett varenda scen hon är med i. Med tjock rysk brytning, blonderat hår och signalrött läppstift blir hon inte bara en kontrast till Riccis och Depps gloende. Hon konkurrerar helt ut dem. Resten av filmen blir aldrig annat än vacker men intetsägande.