Mänsklighet

Bruno Dumonts universum ligger i den gudsförgätna hålan Bailleul i norra Frankrike. Där är han född och där gör han sina filmer. Häromåret debuten [I]Jesu liv[/I] och nu [I]Mänsklighet[/I]. Två filmer sinsemellan så lika i sitt uttryck att det är frestande att beskylla regissören för plagiat. Eller i alla fall för upprepning. Huvudrollen i båda filmerna har tristessen. Det är så kopiöst tråkigt i Bailleul, där det dessutom alltid tycks vara varmt, att alla bara sitter utanför sina hus och glor på de andra som går förbi. Man hälsar lite avmätt, mest av gammal vana, men inga längre fraser utväxlas. Helt enkelt för att ingen har något att säga. Om denna tristess gör alltså Bruno Dumont film. Och det är inte utan att det blir lite - tråkigt. Även för oss som tittar på. I två och en halv timme umgås vi med Pharaon De Winter. Han är i 30-årsåldern och han är polis. Men han är ingen vanlig polis. För två år sedan miste han fru och barn - hur och varför får vi aldrig veta - och möjligen är det denna händelse som skänkt honom hans oändliga empati. Den vet nämligen inga gränser. Ser Pharaon något sorgligt på TV - så gråter han. Och ju värre brott en människa begått desto mer empati bjussar Pharaon på. Han hade passat utmärkt i huvudrollen i Bruno Dumonts förra film. Pharaon De Winter är verkligen en Jesus-figur. Nu är jag rätt övertygad om att Jesus hade lite mer humor, var en lite ballare kille. Den här tråkmånsen pratar nämligen släpigt, är provocerande passiv, och har inte ens vett att flytta hemifrån sin mamma. Han är fåfängt förälskad i grannflickan Domino, som i sin tur jobbar på plastfabriken i byn och på fritiden umgås med sin pojkvän, busschauffören Joseph. Med lite god vilja kan man kalla deras kärlek för ordlös, men liksom Freddy och Marie i [I]Jesu liv[/I] så tycks de knulla som kaniner mest för att få dagarna att gå. När Domino är riktigt uttråkad erbjuder hon även sin kropp till Pharaon, men allt han gör är naturligtvis att gå hem och lipa. Han fattar inte att detta är den enda kärlek som Domino har att ge honom. Medan [I]Jesu liv[/I] mynnade ut i ett brutalt och rasistiskt dåd, öppnar [I]Mänsklighet[/I] med ett fruktansvärt brott. En 11-årig flicka våldtas och mördas. Det har bara gått någon minut av filmen när Bruno Dumont plötsligt väljer att chockera publiken med en närmast gynekologisk infallsvinkel av den döda flickans sargade underliv. Jag vill ogärna moralisera, men valet av bild tycks mig oerhört spekulativt. Liksom den pendang på samma bild som dyker upp senare i filmen - denna gång av Dominos kön. I mina ögon hade filmen klarat sig utmärkt även utan dessa närgångna studier. Men för att skåda filmens stora problem får man lyfta blicken lite. [I]Mänsklighet[/I] vill nämligen vara både en film om ett brott och ett symbolistiskt drama om en kristusgestalt. Vad som då händer är att det brutala brottet reduceras till en sorts fond för regissörens intellektuella tankelek. Det är en sak att det smakar lite illa i mun, det kan jag väl leva med, men i glappet mellan de två genrerna uppstår många frågor. Frågor som inte Bruno Dumont tycks villig - eller ens intresserad - att svara på. Han väljer till exempel att iscensätta ett grymt brott. Vi får i slutet veta vem som gjorde det - men ändå ges vi ingen förklaring till varför han gjorde det. Borde vi inte få det? Är det ointressant? Dumont talar, i sina anteckningar kring filmen, om ondskan och om vår monstruösa natur. Tycker han att han dissekerar den här? Tycker han att vi förstår mer om ondskan efter att ha sett hans två och en halv timme långa film? Det må vara stilsäkert och det må vara djupt tänkt. Men vad vill Bruno Dumont säga i ett större perspektiv? Vad är - egentligen - den här filmen mer än en intellektuell skrivbordskonstruktion. Ett utsnitt ur verkliga livet? Knappast.