Stockholm filmfestival i all ära men det är utanför dess ramar som höstens mest intressanta cinematiska tankar kläcks. Vid sidan om den - i Sverige - otillräckligt hyllade Tarkovskij-dokumentären sticker nu också Gaspar Noé (Irréversible, Love, Climax) ut i den tillrättalagda premiärmängden. Men till skillnad från ryssens lite mer subtila utläggningar om andlighet bjuds här en högljudd autoironisk metafilm om häxbränning och - vad annars - ”den överväldigande lyckan som en epileptiker känner ögonblicket innan ett anfall”.
Den argentinsk-franska regissörens nya psykadelekfulla experiment Lux Æterna började egentligen förra året på kommersiellt uppdrag av Yves Saint Laurents huvuddesigner Anthony Vaccarello (som en del av YSLs internationella projekt SELF) och växte sedan till en hel film. Inspirerad av Church of Satan-anhängaren Kenneth Angers ockulta mellanlånga produktioner, kombinerar Noé i filmen citat från sina idoler Rainer Werner Fassbinder och Carl Theodor Dreyer med de franska skådespelarikonerna Béatrice Dalle och Charlotte Gainsbourgs improvisationer, filmade under sammanlagt sex dagar, alltid efter midnatt.
Aktrisstorheterna som spelar sig själva sitter i sammetsfåtöljer under en horribelt pretentiös och misslyckad fransk häxfilmsinspelning. Bara deras samtal - särskilt Dalles raljerande över kukar hon jobbat med - skulle kunna stå för hela handlingen men det är bara inledningen till en odyssé av nerv- och stroboskopdrypande scener från ett slagfält till filmstudio där alla är egotrippade narcissister som innerligt hatar varandra. På blott en timme hinner arga finansiärer och den livströtta Gainsbourg försöka dra sig ur, Dalle både hånas och sparkas för sin kaotiskt-avantgardistiska ledarstil, den gamla filmfotografen vråla ut sin kärlek till Jean-Luc (Godard) och inspelningen förvandlas till en mardrömslik masspsykos tillika härlig kollektiv mental kollaps.
När Lux Æterna slocknar och ögondarrningen avtar tänker jag på Tarkovskij-dokumentären, och hur de båda i sin olikhet på ett magiskt (häxlikt?) sätt förenas i synen på konsten som ”ett vapen i människans kamp mot den materia som hotar att sluka hennes själ.”
