Irreversible

Gaspar Noé rör sig gärna i gränslandet mellan ren spekulation och ett äkta intresse för ondskans mekanismer. Han gjorde det i [I]Ensam mot alla[/I] som snuddade vid incestproblematik, och han gör det på nytt i [I]Irreversible[/I] - vars förhandsrykte främst har handlat om den mer än tio minuter långa misshandels- och våldtäktsscen som utgör filmens centrum. Noé har valt att berätta filmen baklänges. Därför inleds den på sexklubben Rektum, ett s/m-hak där varje mörkt hörn är fyllt med kåta bögar i färd att förverkliga mer eller mindre avancerade sexuella perversioner. Här springer filmens huvudperson Marcus (Vincent Cassel) runt och letar efter en man som har något att göra med den våldtäkt som skett tidigare på kvällen. Det går inte så bra. Vi kan väl bara säga att scenerna där Marcus själv håller på att bli våldtagen, omgiven av ett gäng upphetsade, en del smårunkande, bögar inte är en av de vackraste skildringarna av den urbana gayvärlden jag sett på bio. Ändå är det bara en mild föraning om vad som komma skall. Noés kamera irrar, skakar, svävar, flyger genom luften och knyter samman händelserna i filmen. Den dyker ner, passivt iakttagande händelsernas förlopp och Marcus resa mot mörkret. Under filmens tyngsta minuter, när Marcus flickvän Alex (Monica Bellucci) blir våldtagen, hotar den en stund att göra biografpubliken till voyeurer. Men scenens utdragna realism, förmedlad helt utan klipp, tvingar snarare oss att genomlida förnedringen och smärtan - långdragen minut för långdragen minut. Det är mycket effektivt. Och obehagligt. Och svårt att uthärda. När man använder sig av den här typen av filmisk sprängkraft är det förstås viktig att kunna rama in den. Att någonstans bevisa för publiken att det var nödvändigt att utsätta dem för det här övergreppet - och att det var en del av en angelägen historia. Det är här det inte riktigt håller ihop för Noé. Jag är inte riktigt säker på att han har så mycket mer i bagaget än en vilja att bryta mot konventioner kring sexuella tabun och kanske, möjligtvis, en tanke kring att visa upp den ondska som de flesta försöker förtränga och förringa. Men det han saknar på ett teoretiskt plan ersätter han med praktik. Det som räddar Irreversible är hans känsla för filmberättandet, som i sig bildar ett ramverk för den våldsamma berättelsen. I en tid när gulligt dogmeskak blivit till rutin blir hans vilda kamera till en uppvisning i ohämmat filmberättande. Därför blir [I]Irreversible[/I] fängslande, ja kanske till och med obönhörlig filmkonst trots sitt något obalanserade innehåll.