Gaspar Noés filmer är definitionen av den utslitna recensionsfrasen lämnar ingen oberörd. Medan han i de tidigare verken gjorde en slags vivisektion av sina karaktärers psyken, ägnar han i sin senaste film Climax all uppmärksamhet åt det yttre – det som den moderna människan lever och dör i. Utan drogromantiska utsvävningar och bortom snäva filmkonventioner.
Noé väckte milt sagt fascination med den chockerande thrillern Irreversible (känd för 2000-talets grymmaste våldtäktsscen) och senast med den omtalade 3D-porrfilmen Love. Och även om jag nu nog har tagit mig igenom de flesta provokatör-regissörerna (med von Trier i spetsen), förblir Noé (på delad förstaplats med Andrzej Żuławski) deras okrönta kung.
Dans, sex, syra. Ännu mer syra, mer dans, mer sex: Climax är en visuellt och musikaliskt fängslande dansodyssé, som från första sekund brutalt dränker tittaren i musik, pulserande rytm, neonfärger och psykedelisk tripp anno domini 1996.
I en övergiven internatskola samlas en grupp unga, begåvade streetdansare – alla förutom Sofia Boutella är skådespelaramatörer – för att repa inför en turné. Det blir ett vilt rave med drogspetsad sangriabål till ett soundtrack med Apex Twin, Daft Punk, Giorgio Moroder och Dopplereffekt som aldrig mer kommer att lämna min spotifylista – och jag kommer alltid att droppa mina ögon nynnande på Angie av Rolling Stones. Kameran följer med in i trippen och växlar rytmiskt mellan långa, korta och upp- och ner vända tagningar som följer de hypnotiska dansrörelserna och de mer och mer drogpåverkade kropparna in i totalt fördärv.
Climax är en filmisk fransk danse macabre à la 2018 vars like knappast har skådats. Den växer från en urspårad fest till en skildring av ett samhälle i upplösning och en studie i mänsklighetens fall. Hur var det nu de sa på 1300-talet: Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.
