Om det är någonting jag saknar på de svenska biodukarna, är det just experimentella reportage- och dokumentärfilmer. När det väl fungerar och är bra, finns det nämligen inte så mycket bättre att se. Men det finns heller inget som får en att fundera så starkt över var mänskligheten är på väg som en dålig dokumentär. Således: svala eller magplask, var befinner sig Lucky People Center International? Svävandes en bit ovanför vattenytan.
Filmen har en rytm och dragningskraft som är svår att motstå även om man är skeptisk till de stundtals något för new-age och etnohippie-aktiga inslagen. Bland japanska buddistmunkar, medicinmän och voodoprästinnor saknar jag perspektivet från morsan i radhuset. Jag menar att denna film inte var tillräckligt internationell för att inbegripa henne såhär inför 2000-talet (som filmens undertitel något patetiskt åberopar). Men det kanske är som en av filmens huvudpersoner, tysken Bruno Manser, säger efter det att han dragit en anekdot om sitt liv i Borneos urskog: det är just sådana exotiska historier som de moderna och uttråkade människorna gillar att lyssna på.
Lucky People Center är ett musiker- och filmkollektiv med bas i Göteborg. Sedan mitten av 80-talet har de experimenterat med ljus, ljud och bildkonstellationer, mest uppmärksammat i filmen Information is free som till formen påminner mycket om Lucky People Center International, och på senare åren för sina konserter och framträdanden som brukar bjuda på ett makalöst röj. Filmen bjuder på ett gytter av texter, bilder, musik och möten med människor från olika världsdelar och samhällsskikt; det är egentligen svårt att avgöra vad som är filmens motor eller handling mer än det associativa framåtskridandet. Det hela närmar sig någon slags retorisk och mycket personlig version av techno eller repetetiv musik med tunga rytmer, och det man närmast kommer att tänka på är grupper som Consolidated eller Disposable Heroes of Hiphoprisy. Likt hos dem, möter man här samhällskritiska och ifrågasättande perspektiv, som när de blir skarpa och fokuserade höjer filmen betydligt från de stundtals utsvävande och utdragna formexperimenten.
Jan Röed, guldbaggebelönad fotograf för den suveräna Atlanten står för filmfotografiet, och Erik Pauser (som drev det legendariska skivbolaget Radium 226.05 och till vardags är videokonstnär och lärare på Konsthögskolan Valand) har fotograferat videomaterialet. Tanken på den förmodligen hysteriska massan av råmaterial är svindlande, och som en helhet fungerar klippen bra. Det är verkligen roligt att se att även en svensk dokumentärfilm anammar andra former än det traditionella berättandets, och det är i sig värt en stor eloge.
Skådespelare:
Regi:
