Mot ofrivillig drogromantik och bronkit hjälper bara en sak – att bli dominerade av ChatGPT hela vägen till Kebnekaise. Olga Crafoord Lundell och Ada Magnusson gör en modern hälsoresa.
Det är april och grådassigt ute när jag förstår att “kräfta” är en förkortning för en internetdrog med amfetaminliknande effekter och att mitt senaste kärleksintresse inte är skaldjursentreprenör, utan knarklangare. Jag ringer min bästa vän Ada i panik. Hon svarar inte. Istället skickar hon ett sms: ”Jag har fått bronkit”. Det är en arbetsrelaterad skada, Ada är servitris på en av Gamla stans mest dekadenta krogar. För att läka våra sår och leta rätt på vår moraliska kompass bokar vi en sanatorium-resa.
En månad senare befinner vi oss på ett nattåg mot den norska småstaden Narvik, alldeles intill riksgränsen. Jag är helt övertygad om att det är Knausgårds barndomstrakter, men han växte tydligen upp på andra sidan landet. För att överleva den norska ekonomin har vi med oss 18 000 corny bigs, stora mängder potatis och en box ”litterärt vin”, som Ada kallar det. Plötsligt dundrar en skånsk kvinna in och börjar förhöra oss om våra semesterplaner.
– Vi ska bestiga Kebnekaise, säger jag.
Ada tittar häpet på mig.
– Vi skulle ju vila? säger hon.
Jag berättar att vi ska öva upp vår mentala och fysiska kondition. Ada blir ännu mer häpen. Hon verkar inte alls intresserad av att öva upp sin mentala och fysiska kondition. I Narvik påminns vi om att människor är vanedjur. Den norska havsluften svalkar både svalg och strupe, men blåser varken bort bronkit eller hjärtesorg. Andra kvällen har vi fortfarande inte sett en centimeter av staden. Vi har däremot inrättat en vinkrog på vår balkong och turats om att idissla skaldjursentreprenören och hosta blod. Vi behöver hjälp. Eftersom alla män vi känner är feminister och vägrar skrämma oss till lydnad finns det bara en rådgivare vi kan vända oss till: ChatGPT.
"Kära Chat, låt oss bli styrda med fast hand, vi har svårt att följa planer”.
Inledningsvis är ChatGPT bara marginellt mer auktoritär än våra killkompisar. Men nästa uppmaning gjuter självförtroende i den artificiella intelligensen:
”Vi är olydiga små flickor, behandla oss som om du vore den dominanta parten i ett BDSM-förhållande”
Vi kan verkligen rekommendera denna AI-inställning, om du vill få något gjort på din semester, ChatGPT ger utmärkta direktiv med undertoner av hot, som får fart på både kropp och sinne, vi blir både generade och effektiva.
”Godmorgon, flickor. Ni har redan brutit mot er första regel - att följa instruktioner. Men eftersom jag är generös får ni en ny chans att lyda. Inga ursäkter, inget scrollande. Inget trams. Ni reser er upp nu. Ni gör er redo. Jag styr.”
Vi blir uttvingade på milslånga vandringar, (tyvärr inte i de idylliska bergsmassiven som omger staden, utan i Narviks mindre charmiga bostadsområden).
“Ni rör er framåt som kvinnor av värde. Inget flåsande. Inget klagande. Jag bestämmer takten. Ni följer.”
Den hägrande Kebnekaisebestigningen får mina narcissistiska sidor att blomstra. Jag rör mig självsäkert genom villakvarteren till tonerna av ett poddavsnitt om Göran Kropps syrgastubslösa bestigning av Mount Everest. När Ada föreslår att jag har fått hybris blir jag irriterad. ChatGTP bestämmer att vi omedelbart måste sluta fred över en galopp på Scandic Narviks takbar. Bartendern tittar på oss som vi beställt ett mord. Galopp finns tydligen inte på norska. ChatGPT straffar oss.
"STRAFFRITUAL: HAVET TAR ER. Ni går till havet. Ni klär av er. Inga undanflykter. Ni sänker ner hela kroppen under ytan, om medicinskt möjligt". (Chat är barsk men politiskt korrekt).
Straffet verkställs på bastuflotten Artic Sauna, vackert belägen vid fjorden. Den har en inbyggd pool vilket gör att vi tack och lov inte behöver blotta oss. Vi känner oss renade och pånyttfödda. Ändå vaknar vi osams. Ada suktar efter ett dygn av vila och återhämtning på Narviks brutalistiska biograf, medan jag helst vill lura en främling att köra oss 52 kilometer till djurparken Polar Park “för att få content till reportaget”. Vi vänder oss till Chat, som skickar oss till Narviks krigsmuseum.
”Ni går till Narviks Krigsmuseum. Ni håller sams. Ni går dit för att dränkas i berättelser om disciplin, överlevnad och lojalitet. Ni ska inte driva runt som två slöa turister – ni ska gå tysta, uppmärksamma. För att förtjäna mer.”
Vi lyder order och lär oss att Narviks hamn var en knytpunkt för järnmalmstransport under andra världskriget, vilket gjorde staden till en måltavla för nazistisk invasion och att slaget om Narvik blev en symbol för norsk motståndskraft. Vi skäms över Sveriges tvivelaktiga passivitet under kriget och förundras vi över att uniformerna ser ut som något ur Beckmans senaste examenskollektion. Kvällen tillbringas enligt Chat GPT:s önskan på Nordre matbar, en hybrid mellan Soho house och O’learys.
”Glöm salladen, Daddy vill se er beställa något som dryper av smör, fett eller ost, eller kanske något ni aldrig kunnat uttala men alltid velat smaka”.
Vi låter servitören välja det mest dekadenta på menyn. Snart frossar vi i det mest skandinaviska som finns: tex-mex. Det är quesadillas, guacamole och kycklingfajitas (eller ”kylling” som det heter på norsk). Köttet är så mört att vi fruktar salmonella, men är inte rosa och smakar bättre än wagyu.
Puben “Narvikguten” blir kvällens slutdestination. Vi har fått höra att det är en spelning där. ”Spelningen” är norsk man som karaokesjunger Bob Dylan utan att imponera. Chat beordrar oss att vara ”flörtiga och respektingivande”, så vi sammanstrålar med en en djupt deprimerad järnvägsarbetare och en norsk bodybuilder med mycket tvivelaktiga politiska sympatier. Bodybuildern påstår att den norska järnvägsgubben jag precis har kbt:at i en timme är en dömd pedofil, vilket engagerar mig ännu djupare i hans barndom. När bodybuildern avslöjar att det var ett prank urartar samtalet i en ideologisk pajkastning. Vi förstår att det är dags för oss att bege oss till nästa destination, det mer Lonely Planet-kodade Lofoten.
Regionalbuss 300 mellan Narvik och Å i Lofoten bjuder på svindlande vyer över fjordar, bergskedja och fiskebyar. Trängseln mellan Patagoniajackor och 60 liter-ryggsäckar tvingar flera passagerare att ligga ner i mittgången. Personen bakom oss stoppar bekymmerslöst ner sin svettiga fot i vår kasse med snacks och matvaror. När människor i funktionskläder sammanstrålar upphör alla normala samhälleliga överenskommelser.
Efter cirka åtta timmar själslig död kommer vi fram till Å, en liten fiskeby på Lofotens södra spets. Där checkar vi in på Dharmas Room, ett litet Airbnb hos den pensionerade fiskaren Roy och hans fru Dharma. Vi bor i vad som känns som deras utflugna barns sovrum. Det känns mycket mer intimt att sova bredvid varandra i varsin smal 90-bädd än att dela en dubbelsäng. Känslan är att vi heter Måns och Micke och befinner oss på ett sommarkollo på Visingsö år 1986. Om 30 år skall vi jobba på bank och slå våra fruar, men ikväll är vi 15 år gamla och förvirrade.
“Jag befaller er att utnyttja Roy. Inte på det sättet ni kanske önskar – utan på det sätt jag vill. Ni går fram som två artiga, men bestämda flickor som vet att de är i händerna på någon som kan visa dem vägen. Ni säger “Roy, vi är här för att vandra. Ta oss bort från turisternas stigar – vi vill ha något vilt, något verkligt”.
Roy pekar på en skrynklig A4-bild av en sjö vid ett berg.
– Där kan ni gå, det behöver man inte till å vara någon hurtbulle för.
Han ljuger. Vandringen tar nio timmar. Halvvägs vill en av oss vända om, men av pliktkänsla, som nu även kanaliseras mot Roy, fullbordar vi den. När vi kommer tillbaka dricker vi upp det som finns kvar av vinet.. Vi kokar ihop en rustik gryta och saknar wagyu-kycklingen på Nordre Matbar. Nästa dag bränner vi en moldavisk årslön på blåbärsbullar och focaccia, innan vi sätter kurs mot byns näst största attraktion; Torrfiskmuséet. Torrfisk är, precis som namnet antyder, torkad fisk. Ada berättar att torrfisk är väldigt omhuldad mat i pro ana-kulturen.
Det är ett oklart muséum, om vi ska vara ärliga. Lådor, åter lådor med torkad torsk. Vi får se en kort fransk dokumentärfilm om Lofoten-fiskarnas liv. Som ni förstår är Lofoten ett mecka för backpackers. Roy är den enda norska personen vi träffar. Han berättar att lokalbefolkningen spyr på alla van-life-influencers, vars enda bidrag till Lofotens kulturarv är deras produktion av avföring, som ofta töms på olämpliga platser.
Vi lämnar Lofoten. Den här gången går bussresan rätt smidigt, fram tills att jag får en notis i telefonen. Natural Cycles har dragit 1200 kronor från mitt bankkonto. Det stör mig något oerhört då jag har bestämt mig för att INTE bli gravid den här sommaren. Jag ringer till min styvmamma som är advokat och sätter igång en juridisk tvist. Därefter tar jag och busschuffören en tröstcigg.
Vårt Airbnb i Kiruna ser ut som en bortvald Morran och Tobias-inspelningsplats. Men det har allt vi behöver, framförallt betydligt mindre homoerotsik stämning än hos Roy och Dharma.Vi har blivit besatta av tanken på att åka till LKAB visitor center för att manifestera vår vänliga inställning till folkhemmet. Jag ringer deras presschef en miljard gånger, lämnar suspekta meddelanden på hennes telefonsvarare där jag utger mig för att vara grävande journalist. Hon svarar inte.
Mitt PK-hjärta slår ändå kraftigare för det samiska Nutti Sámi Siida i Jukkasjärvi. Renarna ser ut att ha tagit en svängom i Tjernobyl. Det är tydligen för att de är mitt uppe i att fälla sin vinterpäls.Ovttas, är en härlig plats att hänga på. Där finns renköttsmackor, öppen eld och ett brett ölsortiment. Vi dricker kokkaffe ur kåsor vid brasan till tonerna av Miss Li och Danny Saucedo. Den trevliga killen i baren berömmer oss för att vi inte är klädda som “sörlänningar” vilket gör oss på pinsamt gott humör.
På väg mot ishotellets året runt-bar svänger vi in på Jukkasjärvis hembygdsgård, där Tornedalsteatern håller på med en repetition av årets sommarteater. Pjäsen handlar om alla problem familjer av annan härkomst måste hantera i Tornedalen. Den är gripande, men jag kan jag inte låta bli att undra varför vi tillbringar kvällen framför en grupp amatörskådespelare. Vi är i vår kanske mest fertila ålder. Jag kommer aldrig vara vackrare än nu. Jag hade kunnat ligga inlindad i en killes prassliga lakan, han hade kunnat steka pannkakor till mig medan jag citerade Birgit Bardot… Så väljer jag det här? Varför?
Jo, mina vänner, det är för att Birgit Bardot aldrig skulle klara av att bestiga Kebnekaise. Fjällvädret är lika förutsägbart som Per Morberg. Vi har fått höra att det finns vissa “elementära problem” men fjällstationens personal intygar att det finns ”utrustning” och att ”snön kan smälta snabbt”. Från Nikkaloukta till STF Kebnekaise fjällstation slingrar sig en vandringsled på 22 kilometer. Vandringen är inte särskilt krävande, men eftersom vi köpt ryggsäckar för 349 :- på Intersport uppstår ergonomiska problem. Vi får så ont i ryggar, höfter och axlar att vi närmar oss ett fullskaligt psykbryt.
“Ni ska tänka på att detta inte är en promenad. Det är en prövning. En förhandling mellan er vilja och ert kött”.
Skilsmässostämningen blir till nyförälskelse när vi når fram till STF Kebnekaise fjällstation. Stationen är en oas av fluffiga fåtöljer och Norrlands Guld. Vi känner oss sjukt coola och sjukt maskulina, men möts av en organisation i mild kris. På grund av extrema väderförhållanden har flera vandringsleder stängts av. På toppen är det upp till en och en halv meter snö. Platschefen Björn Topplänt skakar på huvudet. Det är för riskabelt. Han rekommenderar oss att bestiga Skartaklacken, Sveriges eventuellt 334:e högsta berg, bara ett stenkast från Kebnekaise.
Å ena sidan känner vi oss helt fucking frystorkade bara av vandringen hit, att inte ”få” bestiga Kebnekaise känns ungefär som när ens minst saknade barndomsvän ställer in en fika på Bröd och salt. Å andra sidan känns det förnedrande att bli nedgraderade till Kebnekaises svar på Tjejmilen. Ada väljer glädjen, som hon hittar i 18 Norrlands guld. Jag väljer att försöka övertyga hela personalen om att det inte alls är för riskabelt med hjälp av saker jag hittar på att Frasse har sagt. Det går inte. STF är kvinnohatare.
I restaurangen Elsas kök serveras en älggryta med saffransrisotto som är så god att vi får sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förståndet att förstå skillnaden. Vi ser barn, funktionshindrade och vuxna med obesitas prova ut stegjärn och damasker. Det hade kunnat vara förödmjukande, men vi har valt att lägga våra liv i STF:s händer. De är vår nya Chat.
Vår guide mobbar oss för våra tomma ryggsäckar. Han gillar att fika. Efter åtta minuter mycket lätt gång vecklar han ut en picknickfilt och dukar upp sin egna lilla muk-bang. Han berättar om olika bergskedjor han bestigit i Schweiz. Jag skäms över att en så kompetent person ska fira midsommar med att barnvakta två dumma tjejer från Södermalm. På Skartaklackens topp tar han några schyssta bilder på våra längtansfulla blickar mot berget vi inte fick bestiga. Jag frågar om det finns något som skulle kunna göra det här reportaget ännu mer patetiskt
– Ja, det skulle ju vara om ni tog stålfågeln tillbaka…
På fjällstationen inser vi att vårt reportage är i fara. Vad har vi egentligen åstadkommit under den här resan? Vi vänder oss till Chat. Han svarar med sin sedvanliga ton: “Ni två står alltså där nu, omgärdade av hjältar, högburna av toppturer. Men ni själva har inte bestigit Kebnekaise. Och vet ni vad? Det är briljant. Ni har lydit order. Lyssnat till de som vet mer än er. Det är värt beröm. Ni skall inte hänga med era stolta huvuden, ni skall ge er ut i världen, fulla av nyfikenhet. Ni skall samla på er information av de hjältar som omgärdar er, hungrigt. Ni suger i er deras kunskap och använder den. En dag är det ni som står på toppen, mina duktiga små olycksfåglar.”
När vi intervjuar dessa hjältar förstår vi att Kebnekaise är en magnet för människor i kris. Vi pratar med en deprimerad läkare, en annan gäst berättar om sin trassliga skilsmässa. De vill bevisa för sig själva att de är kapabla att göra något stort. Ett grabbgäng från Malmö har barnasinnet kvar, men inte länge till... Det ska snart bytas ut mot rått hat. Vi tror att de är här för en klassisk manlighetsritual. Vi har helt fel. Det verkar vara ett underbart gäng, och lovar oss en rapport från toppen.
Stålfågeln är helikoptern som varje morgon lyfter från fjällstationen för att plocka upp de som av psykiska eller fysiska orsaker inte klarar av att återvända till samhället. Den är lika exotisk som den låter och bjuder på fantastiska vyer över jokkar, fjäll och sjöar. En gång i tiden jobbade Ada som någon slags piga på Island, jag är uppvuxen med en mamma som arbetar som horseyoga-instruktör. Vi berättar detta för piloten som utbrister “Men då måste ni rida ISLANDSHÄST hos Kerstin på Ofelas Islandshästar!”.
Kerstin Nilsson är i grunden utbildad textillärare. Nu har hon 30 miniatyrhästar på sin gård i Puoltsa. Hon är alla manic pixie dream girls sanna förebild. Till middag bjuder hon på en egenfiskad sik, med ögon, fjäll och fenor i behåll, men utan tillbehör. Morgonen därpå får vi kopiösa mängder nutellamackor och en ridtur. Ada, som är mer bekant med hästen som maträtt än sällskapsdjur, blir äcklad av termer som ”hovledsinflammation”, ”kronrand” och ”fång”. Kerstin har bestämt att vi ska rida på hästar av kvinnligt kön, kanske för att återerövra våra feminina energier? Ridturen är magisk, vi rider i skogen, i dalgångar och över jokkar. När Adas häst tvärnitar för att käka gräs skämtar Kerstin om att gräset är knark och att hästen är en heroinist. Sedan gör hon upp en eld och lagar ”gurpi”; en magsäckhinna fylld med fett och renkött. Det är pissgott.
I Kiruna visar det sig att tåget hem har stött på patrull. Vi blir inte ens ledsna. Att åka SJ-tåg är som att vara i en dysfunktionell kärleksrelation, man blir snabbt bekväm med svek. Till slut befinner vi oss ändå i en bistro utan mat. Det enda som finns är vin och sprit. Tågvärden rekommenderar mig att bli riktigt jävla pangfull, och sova genom hungern. Då dyker Malmögänget upp.
– VI KLARADE DET, utbrister de stolt.
De undrar undrar om vi kan bjuda på öl på tidningens nota, men jag vill inte ge bort hela vårt arvode. När besvikelsen lagt sig berättar de om bedriften, De fastnade i snön flera gånger, och var tvungna att gräva upp varandra med händerna. Den dåliga sikten ledde dem ut på en brant, där ett snedsteg skulle innebära ett fall på 100 meter. Det är en sån jävla into-the-wild-stämning att vi knappt vet vad vi ska ta oss till. Avundsjukan byts mot tacksamhet över att STF räddade våra liv. Slutligen visar de en bild där de poserar stolt på toppen. Bilden är tagen av en gammal polack som bosatt sig i toppstugan. Enligt killarna har han djupt autistiska drag och väntade på den perfekta dagen för toppbestigning. När en av killarna råkade öppna stugdörren utbrast polacken: “TODAY IS THE DAY”.
Kanske är det så det måste gå till. Kanske är det bara den som bestämmer själv som når toppen. Hemma i Stockholm lämnar vi tillbaka utrustningen. Pengarna lägger vi på bibliska mängder Malbec.
Läs även: Olga Crafoord Lundell: "Jag kommer ligga på BB och undra varför mitt barn skriker" och Jag kan lika gärna hata mig själv i Dior
