Johan Lind höjer sin röst i natalitetsdebatten.
Jag tänkte skriva om hur mycket jag hatar influencers i allmänhet och restaurangrecenserande influencers i synnerhet. Dessa hidden gem-jagande lobotomerade losers. Ååhhå som jag föraktar dem! Att kalla dem parasiter är för milt. Jag ser på dem som lägre stående varelser som bör, måste och ska bekämpas. Med våld? Ja, kanske. Eller jag vet inte. Helt plötsligt blev det juli och min semester började och som i ett trollslag blev jag mjuk i kanterna och allt mer välvilligt inställd till allting i takt med att mina tankar saktade in till knappt märkbar styrfart. Det var underbart?
Sedan började ni prata om barn. Igen. Mitt i min semester. Jag som mådde så... piss (eftersom jag har två små barn och är på semester. Med dem). Att skaffa barn eller att inte skaffa dem. Hur kan ni fortfarande vara där? Det är ju ingen fråga längre? Det är väl helt klarlagt att den egentliga civilisationsdödaren är låga födslotal i kombination med en åldrande och allt mer dekadent befolkning som endast och enbart ser till sina egna behov och det egna välmåendet (retorisk fråga därav avsaknaden av frågetecken).
Har ingen av er varit i Stockholm nyligen? Det är verkligen en syn för ömma ögon. Hela Stockholm kryllar av alldeles för gamla, förvuxna barn som överskattar sin egen betydelse å det grövsta och drar runt i glädjelösa horder och gör saker som de sedan länge har tröttnat på att göra men fortsätter att göra i en allt mer destruktiv och självförstärkande loop som de inte kan, eller vill, ta sig ur då deras samlade sunk cost fallacy som kommer av tiden och kraften de investerat i sin livstil och sina livsval är av sådan magnitud att ett erkännande inför sig själva om att de, i ärlighetens namn, faktiskt inte tycker att det är så kul med gratis sprit på ett PR-event för Land Rovers senaste asfula modell eller att peppen på ännu ett skogsrave inte längre finns där, är för svår för att hantera.
Det är med dessa eviga tonåringar som med historien om den gamle, nu döda, hårdrockaren Lemmy, den om att han inte kunde sluta dricka tvärt för då skulle hans kropp stänga ner och han skulle dö. Exakt så är det. Fast istället för alkoholkoncentrationen i blodet är det myten om den alltigenom lyckliga och självförverkligade människan som inte kan tillåtas att krossas i ett slag då konsekvenserna skulle kunna bli fatala för alla dessa inbillat unika vuxenbarn.
Men det ska jag säga dig, du helt ordinära och yttersta alldagliga människa – SKAFFA BARN! Det är det enda du kommer att bidra med under din livstid. Ingenting du gjort, eller kommer att göra, kan mäta sig med det. Faktum är – SKAFFA TVÅ BARN. De behövs. Vad vi däremot inte behöver är att behöva lyssna på ditt självupptagna tvekande och velande och vridande och vändande och oroande. Men min karriär då? Snälla, ingen bryr sig om din karriär. Inte ens du själv kommer att göra det. Det är det som är grejen med att åldras. Allt tappar i betydelse och laddning. Det finns ingen normalt funtad 50-åring som aktivt bryr sig om sin karriär. Ett barn däremot. Alla normalt funtade bryr sig om sitt barn även när de är 50 år gamla, 60 år gamla, 100 år gamla.
Och naturen har löst det så fint att du får nio månader på dig att göra upp med det tomma liv du lever nu. Oceaner av tid! Du hinner genomgå sorgeprocessens alla faser utan problem. Och när barnet väl kommer sen så kommer barnet, så att säga. Då är det ingen som bryr sig om du är lite ledsen eller olycklig. Precis som det ska vara.
Så vänligen sluta älta det här i absurdum. Vi andra behöver att du skaffar barn och du behöver skaffa barn så att du får loss huvudet ur din egen röv och skaffar ett liv. Sen när första barnet håller dig vaken om nätterna med skenande kolik har du gott om tid att fundera på den enda giltiga frågan i det här sammanhanget – ska jag skaffa TRE barn?
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2025.
