Ni har sett Belägringen, Blood Diamond eller Den siste samurajen? Då vet ni att Edward Zwicks arbetsmetod inte i första hand är att skala av, renodla, tala med de riktigt små bokstäverna.
När han nu parar ihop Anne Hathaway och Jake Gyllenhaal igen (hon dunkade ju på honom som hastigast under en off-bög-sekvens i Brokeback Mountain) är det full satsning åt alla håll. Något planlöst, men med gott mod. Genren kan beskrivas som ett slags Big Pharma-satir förpackad som modern romantisk komedi. Mycket ligga, ännu mer cuddle (det är ju Jake!), en försvarlig dos hysteri/nedstämdhet och så den i sammanhanget ganska sällsynta ingrediensen neurologiska sjukdomar-skämt som inte är skämt. Love and Other Drugs är inte sämre än något annat i en problematisk berättelseterräng. Däremot känns den ovanligt svårt test screening-skadad. När alla ska få något är det som bekant ingen som får allt. Jakes karaktär är en slackig rikemansson i slutet på nittiotalet och det är säkert meningen att jag ska känna svår 90’s-nostalgi när man kickar igång buffén med Spin Doctors alt.rock-örhänge Two Princess (som släpptes i juli 1990, men fine) och sedan urskiljningslöst matar sig igenom en hel eras självklara ljudkuliss: Fatboy Slims Praise You (1999), Becks Jack-Ass (1997) och, need I say it, Macarena (1993). Nej tyvärr. Jag kommer snarare att tänka på när klanen Alfredsson satt samlad i SVT häromsistens och Thomas Alfredsson förklarade att en av de allra första sakerna han bestämde inför Låt den rätte komma in var att det inte skulle förekomma något tidstypiskt Oboy-paket i bild. Love and Other Drugs är, intellektuellt sett, den filmens absoluta motpol.
