Sara Lidman, en av våra främsta författare som ständigt stod på barrikaderna, lämnar 1960 in manuset till “Bära Mistel” och bosätter sig (med något av en white saviour-aura) i apartheidens Sydafrika. Hon möter först den vita minoriteten, som blir en allt större källa till frustration. Men berättelsen om Sara Lidmans sydafrikanska resa börjar först på riktigt när hon blir förälskad. Mötet med Peter Nthite blir en drabbande förälskelse hon kastar sig handlöst in i, men som är farlig för dem båda. På grund av Sydafrikas vidriga raslagar – som straffade relationer mellan vita och mörkhyade hårt – måste allt ske med ett obekvämt hemlighetsmakeri.
Det är en gripande berättelse om skrivande, kärlek och passion å ena sidan, rasism och kolonialism å den andra. Om apartheidens brutalitet och vansinne som inte upphörde förrän 1992. “Livets pris” må ha en intetsägande titel, men den är ett fint hantverk. En stor del av materialet består av stillbilder och utdrag ur Lidmans dagböcker och brev, men det är fortfarande spännande. Mycket beror det på den effektivt stämningsfulla musiken som aldrig låter en slappna av helt. Dessvärre verkar inte de intervjuer som utförs på plats i Sydafrika heller avslappnade, genom att vara stela och oftast ge en känsla av tidspress.
Slutet känns matt, som om filmen ansträngt sig för att hålla min uppmärksamhet och nu äntligen kan andas ut, men gör det innan den hunnit över målsnöret. Dels går Betty, som varit en viktig beståndsdel av dokumentären, upp i rök utan avsked eller avslut. “Livets pris” gjorde ett så bra jobb med att gestalta textkällor, men när säcken ska knytas ihop blir det kantigt på ett sätt som inte matchar resten av filmen.
