Lithium

En ung kvällstidningspraktikant, som inte skulle överleva en timme på en verklig redaktion, spårar en seriemördare samtidigt som hon besväras av sin grymt svartsjuke pojkvän. Så torde den ursprungliga idén ungefär ha lydit. Slutresultatet är långt mer förvirrat än så. Flamholc ger i denna uppseendeväckande ospännande thriller bristen på research ett nytt tragikomiskt ansikte. I sitt försök att få en slarvigt ihopslängd intrig att verka någorlunda sannolik, serverar han här så pass grova och naiva klichéer om polisväsende, tidningsvärlden, ja om hur hela mänskligheten rör sig och för sig, att effekten bara kan bli en: publiken lämnar biografen. Den stadiga nedgången sedan den lite valpiga men mycket levande debuten Vackert väder vittnar om att Flamholc illa kvickt behöver en hjälpande hand. Att han kan berätta om livet i den egna myllan står i och med ovan nämnda film klart, men när det gäller rent fiktionsskapande, att bygga gedigna och intelligenta manus, har han mycket att lära. Men det är på intet sätt bara intrigen som är profillös och befriad från riktning. Vi talar här om en total härdsmälta som inte ens den närmast patologiskt darrhänte kameramannen kan dölja. Dialogen verkar vara plankad från Expressen Fredags insändarsida, klaffmissarna håller gille och skådespeleriet skulle sannolikt ha varit mer besjälat om det utfördes av Madame Tussauds vaxkabinett. Det ska erkännas att Johan Widerberg inledningsvis sprattlar för att komma upp till ytan - det ter sig nästan som om han spelar i en helt annan, sevärd, film än de andra - men han dras sedan sakta men mycket säkert ned av sin omgivning. Tro mig, det smärtar verkligen att behöva sänka en svensk, ung film, men faktum kvarstår: det mest positiva och framtidsvissa som kan sägas om denna kalkon är att det nu bara kan gå uppåt för Flamholc.