Lilja 4-ever

Barnatro står det gång på gång i mina anteckningar från pressvisningen av [I]Lilja 4-ever[/I]. Och noteringen gäller i lika hög grad filmens huvudperson Lilja som regissören Lukas Moodysson. Hoppet till en högre makt är den enda tröst som ges när Moodysson gör film om sexhandel med barn, tragedin om tonårsflickan Lilja och hennes öde. Att följa upp den genomsvenska kollektivdramakomedin [I]Tillsammans[/I] med en politisk film, vars dialog dessutom nästan helt är på ryska, bevisar en självständighet och envishet som jag tror är Moodyssons viktigaste egenskaper som filmare. Att han dessutom övergett komedin och gjort en film med ett stort gravallvar är ytterligare ett beundransvärt avsteg från publikens (och marknadens) förväntningar. Tematiskt hänger [I]Lilja 4-ever[/I] däremot väl ihop med Moodyssons tidigare filmer. Problematiken kring vuxnas svek mot barn går som en röd tråd genom alla hans långfilmer, den här gången är historien bara mycket mer skoningslös och Moodyssons perspektiv ännu mer konsekvent. Vuxenvärlden står nu enbart för förräderi. Samtliga vuxna i filmen har i något skede av handlingen möjligheten att rädda Lilja från hennes fall - men ingen ingriper, snarare skyndar de på processen. Även berättarmässig är [I]Lilja 4-ever[/I] råare, berättad direkt och avskalad från alla finesser. Jag får nästan känslan av att manuset skrivits i en enda sittning, under ett enda utbrott av ursinne - eller kanske möjligtvis sorg. Här är det rakt på, utan utrymme för tvekan eller några otydligheter, utan att bli spekulativt sentimental eller sexuellt exploaterande. Och som ett debattinlägg och en röst för en grupp människor som aldrig hörs i samhällsdebatten fungerar filmen utmärkt. Men jag känner ändå ett visst tvivel inför fimen, för i all sin tydlighet blir [I]Lilja 4-ever[/I] kanske också lite väl enkel. Här finns ingen plats för eftertanke eller ambivalens. Snarare är filmen bara ett återberättande av ett martyrium. Ett lidande som leder till frälsning. Någon verklig motor till tänkande eller reflektion hos mig som tittar blir det inte. Ondskan i sig utforskas aldrig och de vuxna förblir skissartade biroller, skuggliknande demoner som aldrig får något som helst djup utan bara får stå som symboler för egoism, passivitet, likgiltighet och rovdrift. De religiösa symbolerna i [I]Lilja 4-ever[/I] präglas också av en nästan provokativ naivitet. Jag är fortfarande inte helt säker på om det beror på att Moodysson fullt ut gestaltar berättelsen enligt Liljas tonåriga begreppsvärld, eller om han på ett halsbrytande modigt sätt vågar blotta en barnatro han själv lyckats hålla levande.