Tesen i titeln på Stefan Bergs tidigare dokumentär Leslie – killen som kommer att glänsa (2008) bekräftas i uppföljaren Leslie brinner. Nog glänser allt Leslie Tay. Den ”upp-fuckade” ungen från Malmöförorten Sofielund har vuxit upp och blivit en talangfull artist och musikproducent som vinner stipendium och pris som Sveriges bäst klädda man. Han rör sig med lätthet mellan huvudstadens salonger och förortens miljonprogram. Då, i Bergs tidigare dokumentärer, i den första: Pojkar (2004), följer han den engagerade rektorn på skolan där Leslie gick, ville han bli rappare, nu tar han sikte på den svenska r’n’b-scenen som han har som ambition att bygga upp från grunden.
I arbetet med sitt debutalbum tvingas han bli personlig. För att komma i kontakt med sitt känsloliv (som han menar att ingen – inte ens hans mamma – förstår sig på) måste han tillbaka till platsen där allt började och göra upp med sitt stökiga förflutna. Filmen tar sig an teman som kreativt skapande och manlig känslighet på ett listigt sätt: de känslor som föraktades så i uppväxten blir nämligen hårdvaluta i låtskrivarverkstaden.
Berg, som alltså följt Tay sedan många år tillbaka i olika omgångar, varvar gammalt och nytt material. Det är inte utan att han ibland faller in i ett konventionellt framgångsnarrativ, som när det klipps mellan skolbänken och kristallkronorna på Berns. Andra gånger blir linjen mellan det förflutna och nuet mindre skarp, som när vi lär oss att gängvåld fortsätter att drabba närstående trots att Leslie själv brutit sitt destruktiva beteende. I den riktningslösheten framträder Leslies konturer tydligast och filmen blir som bäst. På det hela taget är det ett tilltalande porträtt av en komplex personlighet – som engagerar men aldrig riktigt bränner till.
