Nostalgi kan vara livsfarligt, fråga bara ’Ellie’ Turner. Hon är en ung aspirerande modedesigner som flyttar till det mytomspunna London hon hört så många historier om. Flyttväskan packar hon full med vinylskivor med 60-talsmusik, årtiondet hon önskar att hon själv levt på. Men London visar sig vara läskigare än hon intalat sig. Ännu läskigare blir det när hon på ett mystiskt sätt hamnar tillbaka i 1960-talet och möter en ung sångerska som drömmer om berömmelse.
Last Night in Soho är en omtumlande upplevelse. Superfilmnörden Edgar Wright älskar, precis som Quentin Tarantino, att tackla olika genrer. Vi har redan förärats kultfavoriter som Shaun of the Dead (zombies), Scott Pilgrim vs The World (comics & retro) och Hot Fuzz (polisfilmer). Nu har han med hjälp från Krysty Wilson-Cairns (1917) skrivit ihop en historia av två av sina favoritämnen – 60-talets Swinging London och italiensk giallo.
Intrigen i Last Night in Soho börjar lovande. Vi får tid att lära känna den lite naiva Ellie, som spelas av Thomasin McKenzie från Jojo Rabbit. Vi sugs in i Londons neonklädda gator och mörka gränder tillsammans. När vi första gången följer med henne till 60-talet och möter Sandie (Anya Taylor-Joy) är det drömskt, fantastiskt fotat och förtrollande. Att Edgar fått fotografen Chung-hoon Chung (Old Boy, The Handmaiden) att se Dario Argentos och Mario Bavas filmer innan blir tydligt när kulisserna badar i blodrött.
Någonstans efter 60:e minuten börjar det falla isär. Ellie slutar vara levande och förvandlas till en karikatyr. Skräcken är menad att börja slå in på riktigt men det har Edgar har alldeles för bråttom för. Manuset blir rörigt och hafsigt. Last Night in Soho försöker bita av lite för mycket; en mardrömslik dissektion av nostalgi, en murder mystery, en hommage till giallo. Men vad gör det när det är så innovativt, fascinerande och entusiastiskt?
För samtidigt som storyn splittras i ett kalejdoskopiskt lustiga huset blir det visuella och fantasifulla än mer bländande och vansinnigt. Precis som för Ellie blir upplevelsen allt mer mardrömslik och svettig. Last Night in Soho är en visuell triumf. Även skådespelarmässigt slår inget fel, speciellt inte med två gamla 60-talsikoner som Diana Rigg och Terence Stamp med i rollistan. Att Edgars entusiasm ibland går lite överstyr är därför lätt att förlåta. Som alltid med honom är Last Night in Soho en film som dessutom vinner på att ses om för alla detaljer.
