”Nostalgi är i ropet nu!” säger den excentriska franska entreprenören Antoine vars företag med hjälp av teaterrekvisita, målade kulisser och mängder av hunsade skådespelare erbjuder var och en som kan betala ett naturalistiskt sceneri ur en historisk tidsperiod. Hans karaktär är i sin tur en nostalgisk kopia av 00-talets haltande seriekung doktor House. Liksom denne förvandlar Antoine sina obearbetade trauman från uppväxten, sin bitterhet över försummad kärlek och sina missbruksproblem till sitt levebröd och signum.
Nicolas Bedos färgglada filmkaramell La Belle Époque påminner i sin helhet en hel del om House-privatkliniken; här finns gott om inglasade kontor, SvD Perfect guide-lägenheter fyllda med high-techprylar och inte minst – snygga osentimentala personer som utbyter rappa och klipska repliker. Underhållande i början, överdrivet och tröttsamt i längden. VR-glasögon, sceneriförskjutningar och självkörande teslor överanvänds för att få fram filmens övertydliga poäng: att någonting viktigt minsann har gått förlorat.
Detta förkroppsligas i sin tur av den pensionerade serietecknaren och digitala analfabeten Victor (Daniel Auteuil) som inte hänger med i utvecklingen och genomgår en för sin omgivning osynlig kris. Med sitt ovårdade yttre och sin klumpighet driver han sin gudomligt vackra fru Marianne (Godard-skådespelaren Fanny Ardant) till vansinne vilket givetvis leder till separation. Deras vuxna son som har en nytänkande strömningsplattform - och planerar att inleda ett lukrativt samarbete med den deprimerade farsan - försöker få honom att tänka i andra banor med hjälp av barndomsvännen Antoines tidsreseteater som förflyttar Victor till 1974, till polisonger, till ”Yes Sir, I can boogie”, och till en ung Marianne spelad av Doria Tillier.
Trots sin ständigt prasslande romkomförpackning försöker La Belle Époque ändå någonstans ta itu med stora frågor om tidens förgänglighet, rädslan för åldrande och alla dessa prislappar som alltför lätt sätts på ovärderliga känslor. Men Bedos övertro på sin berättarförmåga och den ogenomtänkta karaktärsutvecklingen hindrar filmen från att bli något mer än en slags förbiflimrande snyftkommentar till någons algoritmgenererade facebookminne.
