Flickan Yayoi blickar ut ur sepiafärgade familjefotografier från trettiotalet med samma oförvägna, utmanande blick som den numera åttionioåriga kändiskonstnären Yayoi Kusama. Som barn i en konservativ familj börjar Kusama måla sina berömda prickar. Hennes mor sliter ifrån henne pappret när hon ritar, och sätter därmed igång den frenesi med vilken dottern kommer att arbeta; som om någon skulle rycka materialen ur händerna på henne. I ett blomfält upplever den unga Kusama något traumatiskt. Raderna av blommor blir en evighet, som slukar henne, och denna evighet lämnar hon sedan aldrig.
Som spirande konstnär och rebell flyttar hon till New York, tar kontakt med idolen Georgia O’Keeffe och slåss med näbbar och klor för att ta sig in på gallerierna. Hennes konst uppmärksammas med viss reservation, hon själv väcker intresse och exotifieras, men erkännandet kommer aldrig. Manliga konstnärer klappar henne på axeln och snor hennes idéer, däribland Andy Warhol. Kusama, ensam i den främmande staden, sjunker in i en djup depression och försöker ta sitt liv.
Men se – så vänder det! Idag säljer hennes konst för miljonbelopp och människor köar för att se hennes utställningar. Och det är just den här dramaturgin, från hånad till älskad, som gör filmen platt. Det är som ville skaparna ge oss en sedelärande framgångssaga. Som om galleriernas besökssiffror är det yttersta beviset på att Kusama och hennes anhängare, förslagsvis de vänner, curatorer och konstkännare som intervjuas i filmen, hade rätt trots allt. För här används tyvärr också det uttjatade dokumentärformatet massa-intervjupersoner-pratar-om-filmens-stjärna-varpå-intervjuerna-klipps-för-att-passa-det-valda-narrativet. De retoriska frågorna hänger i luften. Hur många pratar idag om Lucas Samaras “Mirrored Room”, som är en stöld av Kusamas “Infinity Mirror Room”? Det är den senare som fått en renässans i och med sociala medier.
Filmens styrkor är rika bildmaterialet, särskilt från New York-åren, och de kortare styckena där Kusama i egen hög person berättar om sitt skapande. Men i sagan om konstnärens kamp för att få sin storhet erkänd hamnar konsten i skuggan. De verk, som kan få en betraktare att känna sig yr och vilse i den evighet som Kusama själv förlorat sig i, blir plötsligt livlösa.
