Kungen av Atlantis

Alexander Kuronen 13:20 28 Feb 2019

Manusförfattaren och skådespelaren Simon Settergren vill rikta ljuset mot hur det är att leva med någon som har schizofreni, och använder sin egen far som utgångspunkt.

I filmen heter pappan Magnus, även om han själv med jämna mellanrum föredrar att titulera sig Kungen av Atlantis. Det är trots allt det han är, komplett med treudd och lustiga kläder. Snälle sonen Samuel blir den riktiga föräldern. Han torkar upp glassrester, håller koll på medicinintagen och ser till så att pappa inte klättrar upp på taket. Men så kliver färgfyrverkeriet Cleo in i Samuels liv och plötsligt får han lust att slita sig loss.

Settergrens jordnära insats som Samuel gifter sig fint med Philip Zandéns explosivitet i rollen som Magnus. De är ett trovärdigt radarpar som skrattar när de glor på film eller fiskar kräftor, men bryter ihop när medberoendet och besvikelsen tränger sig på. Det pedagogiska anslaget kan ibland kännas mer lämpat för högstadiets lektionssalar än för biosalongerna, men Zandén hindrar filmen från att helt fastna i UR-träsket. Hans insats är briljant; en varm och kärleksfull rolltolkning som får en att slita sitt hår för att gubben är så jobbig, men aldrig så att man slutar ömma för honom. Magnus vet själv om att han är besvärlig och hans lidande skänker välbehövlig svärta till de galenskaper som annars lätt kunnat slå över i lyteskomik.

Happy Jankell spelar den livsbejakande och charmiga Cleo. En bra insats även där, när man väl vant sig vid att Jankell ibland uttalar replikerna lite ryckigt. Det är sämre ställt med filmens andra förälder. Katarina Everlöf må vara expert på att spela hispigt päron som försöker hålla färgen, men i rollen som Cleos egocentriska morsa tycks hon vilja kompensera sin begränsade speltid med så mycket neuroser och cigarettrök att det nästan blir parodiskt. Även vissa nyckelscener lider av att filmen verkar ha bråttom. Intressanta konflikter blossar upp bara för att lösas i en handvändning och det som kunde varit nyttigt bränsle för berättelsen blir i stället tomma kalorier. Paradoxen är en fullproppad rulle som ibland går på tomgång, men det är också en rolig och tankeväckande film – främst tack vare kungen själv.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner