Problemet med komedier är att de så sällan är roliga. Hur många gånger har man inte stått på Buylando och låtit blicken fara förbi den ena Ben Stiller-DVD:n efter den andra för att sedan hamna i kassan med Shoah-boxen istället. Köpmannen i Venedig är en komedi. Åtminstone var det ursprungligen tänkt så, sägs det. På Shakespeares tid var nämligen en komedi ett stycke teater som slutade relativt lyckligt trots eventuella inslag av mord, prostitution och incest. Med "lyckligt" menas att någon av de medverkande överlevde. Bassanio ber sin vän Antonio gå i borgen för ett lån av juden Shylock som kräver att få skära ut ett skålpund kött ur Antonios kropp om inte pengarna betalas igen. Så skiter sig återbetalningen samtidigt som Shylocks dotter flyr med en kristen älskare. Jämrans osis. Shylock ser nu ett tillfälle att ta hämnd på de kristna för århundraden av diaspora. Redan då Shylock föreslår sin drastiska förseningsavgift förstår vi att han är en klassisk schlemiel. Michael Radford (Il Postino) inleder filmen - som är berättad mot ett vemodigt fotograferat Venedig, beskuret med CGI-allergiska skygglappar - med att i text beskriva judarnas situation under 1500-talet, hur de bara tilläts tjäna pengar på utlåning mot ränta och tvingades leva i särskilda ghetton. Men många hävdar alltså att Shakespeare med sin berättelse om Shylock främst var ute efter att locka fram ett garv. Det är inte så lite provocerande. Radford har klätt av Shylock och hans återbetalningskrav alla eventuellt komiska masker och placerat dem på kärleksparen i den historia som löper parallellt. Och det är uppenbart var regissörens engagemang legat; lovestoryn är skildrad med lätt, nästan gasformig hand och berör inte alls. Man väntar ständigt på att föras tillbaka till Pacino, som inte har varit bättre, mer stillsamt intensiv, sedan rollen som Ricky Roma i David Mamets Glengarry Glen Ross. Även det filmad teater. Det är alltid en svår balansgång, detta att kombinera dramat med komedin. Killinggänget lyckades inte när de slängde in en incesthistoria mitt bland alltsammans i sin Fyra nyanser av brunt. I mitt tycke var det i det närmaste stötande. I Stratford-Upon-Avon hade man förmodligen flabbat läppen av sig. Shylocks berömda monolog har gjorts central: "Blöder inte vi om ni sticker oss? Dör inte vi om ni förgiftar oss?". Skulle en antisemit kunnat skriva detta? Javisst, om dess ursprungliga syfte var att få publiken att skratta. Radford hävdar det motsatta. För nog ligger väl våra sympatier hos Shylock? Orsaken till att han ännu efter 400 år fortsätter att fascinera är att det är en sådan komplex figur. Där finns något man i högsta grad känner igen från vår egen tid. Hur lätt det är att brista i respekt för någon som tagit emot en på nåder, som tydligt visat att man bara duger i vissa sammanhang. Shylock, en far som vägrar acceptera att hans enda dotter, en andra generationens invandrare, vill leva ett friare liv. Om Köpmannen i Venedig blivit ännu en i raden av moderniserade Shakespearetolkningar hade Shylock mycket väl kunnat vara innehavare av en kemtvätt. Hannes Dükler Premiär 1 aprilSkådespelare:
Regi:
