Inom amerikansk populärkultur är träffen med de gamla klasskamraterna ett ofta använt grepp. När Måns Herngren och Hannes Holm tar sig an konceptet på svenska blir resultatet nästan socialrealistiskt - de flådiga amerikanska hotellen och festlokalerna är utbytta mot en hjälpligt pyntad gympasal i Hagsätra.
Herngren och Holms skildring av en nias återträff efter 20 år är fylld av parets signum - svart humor kombinerat med träffsäkra och allmängiltiga iakttagelser av omvärlden. Enkla, till och med förutsägbara grepp, som visar sig vara extremt effektiva. Som när festdeltagarna under fördrinken krampaktigt visar upp foton av sina barn, som en sorts kvitton på sina lyckade liv, samtidigt som pauserna blir längre och den interna hackordningen från förr sakta börjar att återskapas. Den gör sig sedan påmind under hela kvällen, vare sig det det gäller vem som ska få sitta vid vilket bord under middagen, eller vem som pratar med vem i baren.
När de två tiaraförsedda festarrangörerna (bland annat Lisa Lindgren från Tillsammans och Hans och hennes i en hysterisk rolltolkning) bestämmer sig för att dela upp festen i schemaliknande teman, så lyckas de på bara några få minuter definitivt tvinga in de klasskamraterna i de roller de en gång haft. Det räcker med en match brännboll för att strippa folk på självförtroende, distans och status. Så står filmens huvudperson Magnus Edkvist där plötsligt med det platta tjejträt och slår lyrbollar åt motståndarlaget, och allt är som förr. Känslan av deja vu visualiseras med snygga klipp mellan bilder på de vuxna skådespelarna och deras tonårsalter egon. Och brännbollsmatchen är ändå bara den första delen av en sorts klassfestshelvetesresa där gamla förälskelser, oförrätter, mobbing och komplex kommer upp till ytan.
Det är plågsamt och bra, och regissörsparet kryssar dessutom hela tiden på rätt sida om nostalgin och romantiserandet i tillbakablickarna på ungdomens haschande, tedrickande och kroppsbyggande.
Skildringen av själva klassfesten är dessvärre så välgjord att den får resten av filmen att framstå som banal och lite slarvigt hopfogad. Ramberättelsen om huvudpersonen Magnus och hans krisande villaområdesäktenskap och sökandet efter den stora kärleken från tonåren har sina poänger men känns svag. Om resten av filmen ger ryggmärgsreaktioner och en och annan självinsikt så känns det som om Magnus (och hans kvinnosyn) slutat att utvecklas någon gång i tonåren. Det hade till exempel inte skadat med en och annan nyans i kvinnorollerna (den onda, trista äkta frun ställs mot den exotiska kvinnan som styrs av sin frihetstörst). Här lämnas den mesta eftertanken åt sidan, och upplösningen känns ungefär lika berikande och klok som en sångtext av Sting. Ett faktum som trots allt kompenseras av det pricksäkra rotandet i det kollektiva undermedvetna hos alla svenska 30-nånting.Skådespelare:
Regi:
