Våren 2015 inträffade det som kommit att kallas för det största inbrottet i engelsk rättshistoria. Kuppen utfördes mot ett bankvalv i området Hatton Garden i London, och det totala värdet för bytet har beräknats till närmare 200 miljoner pund. De ansvariga? En samling farbröder i 60- och 70-årsåldern.
I The theory of everything-regissören James Marshs tappning blir denna märkliga händelse en medryckande måbra-film, där man som åskådare länge ömmar för den höftledsopererade ligan. Annat är väl knappt möjligt med den 85-årige charmören Michael Caine i rollen som tjuvkungen Brian, före detta brottsling och nybliven änkling. Han får nog av sin torftiga tillvaro och samlar ihop ett gäng gamla banditer som alla upplever samma tristess och misstro mot samhället. Med hjälp av den valpige larmexperten Basil (Charlie Cox) gör de sig redo för sin största stöt i karriären.
Första halvan av King of thieves är både rafflande och underhållande. Kuppen mot bankvalvet är utmärkt plåtad och klippt i bästa Ocean’s eleven-anda, kryddat med insulininjektioner, inkontinens och krånglande hörapparater – det rör sig trots allt om bovar med några tåspetsar i graven. När det sedan ska kivas om fördelningen av stöldgodset går tempot ner och filmen börjar kännas en smula utspädd. Caines funktion som filmens stjärna blir vagare ju längre det lider, och mer och mer fokus läggs i stället på Jim Broadbents och Tom Courtenays begåvade insatser som snikna kumpaner. Med det tappar filmen en del av sin ursprungliga karaktär. Att regissören Marsh dessutom ägnar sig åt formmässig lekstuga, där gamla filmklipp med skådespelarna ska fungera som tillbakablickar, kan säkert roa en del cineaster men är i övrigt mest distraherande.
Allt som allt är King of thieves en varm, humoristisk och oförarglig skildring av ett gäng seniorer som fått nog. Greppet är uppfriskande och definitivt sevärt, men hindrar inte undertecknad från att ändå sympatisera med rätt sida av lagen i slutändan.
