Kids

Det stormade en hel del kring Kids när den hade premiär i USA. De vanligaste tillmälena löd "gubbsjuka" och "barnporr". Svenskar far som bekant inte riktigt lika illa av att se halvnakna människor fingera sex på duken men vissa tar däremot rejäl anstöt när det dyker upp droger och våld - helst då om det är ungdomar som håller i jointen eller baseballträet. Så Kids lär nog bli ett diskussionsämne även här. Med tanke på antalet nerdrogade och emotionellt trasiga tonåringar i denna film lär nog dessutom ett flertal föräldrar kedja fast sin avkomma vid frimärkssamlingen. Larry Clark, en drygt 50-årig regidebutant, har gjort en ungdomsskildring som stundtals är riktigt smärtsam att se på. Ett antal 15-16-åringar - som i stort sett spelar sig själva - driver under ett dygn runt på Manhattans betong och gör sådant som alla vuxna hoppas att de inte gör; det vill säga knullar, stjäl, super och knarkar. Och smittas av hiv. Clark arbetar med en slags regisserad dokumentärstil som, i kombination med den unga ensemblens förbluffande närvaro, ibland helt får oss att glömma kamerans existens. Han är dessutom mycket effektiv, i de korsklippta scenerna mellan tjejernas och killarnas sammankomster får vi inte bara höra två olika tolkningar av samma verklighet utan även i korta sekvenser bekanta oss lite med deras bakgrund. Och även om det inte handlar om någon detaljerad historik räcker det gott för att vi ska kunna känna med dem och deras öden. Men ju längre filmen lider desto klarare står det att Clark är en moralist med uppsåt att skrämma oss till uppmärksamhet. Vilket inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt men man känner sig onekligen lite lurad. Istället för den svidande samhällskritik vi väntat oss står vi i slutet med famnen full av moralkakor - om än levererade med en naken och engagerande skoningslöshet.