Karlsson på taket

SF har tydligen lärt sig av sina misstag. Efter all offentlig pisk som man fick efter den vårdslöst moderniserade (och amerikaniserade) versionen av Pippi Långstrump för några år sedan är man numera ytterst noga med att påpeka att alla figurer i denna nytolkning av Karlsson på taket bygger på Ilon Wiklands teckningar från böckerna. Och visst, hellre det än uppenbarelsen som jag minns från min barndom, i Olle Hellboms spelfilm från sjuttiotalet. Där spelades Karlsson av ett barn som dels dubbades av en vuxen skådespelare, dels bar en peruk som fick Karlsson att se skallig ut på ett rent sjukligt sätt. Kombinationen skapade en rent grotesk framtoning som jag fortfarande minns med lätt avsmak. Nu är det tecknat och 50-talsidyll som gäller istället. Man har plockat samman filmmanuset från lite olika ställen i de tre böcker som Astrid Lindgren skrev om Karlsson och Lillebror. Här finns till exempel den stränga fröken Bock (med röst av Margaretha Krook - ett lite märkligt slut på hennes konstnärsbana), här finns födelsedagen och hundvalpen. Och inbrottstjuvarna som Lillebror och Karlsson skrämmer genom olika spökerier. Trots viljan att vara Wikland trogen, så är det själva animationen som är filmens problem. Den är liksom lite ostadig, obestämt vacklande och svajig. Bortskämd som man är mitt i den accelererande utvecklingen inom animationstekniken så känns Karlsson på taket gammalmodig och omodern. I eftertexterna radas en internationell blandning av bolag upp från olika länder som alla deltagit i animationsarbetet - och jag undrar om det är någonstans i samarbetet mellan alla dessa aktörer som berättelsens själ också försvunnit. För visst är Karlsson fortfarande uppkäftig, egotrippad och självisk - men en hel del av anarkismen och den fritänkande galenskapen - själva berättelsens själ - verkar ha försvunnit någonstans på vägen.