No Dolce & Gabbana, no sucky your banana!
Vi står i kön för att hänga upp våra jackor när en ung kvinna kommer fram till oss. Hon räcker leende fram tre armband och kommer med ett erbjudande:
– Would you guys like to visit the Hydro Lounge before the concert? It’s a place where you can enjoy a couple of drinks, have some snacks and chill out.
Det känns som att jag blivit inbjuden till den högsta kasten. Hydro Lounge, det fattar man ju, det ärsom Viper Room 1993, en plats så dekadent att det inte går att förstå om man inte varit där.
– Tror ni att hon valde ut oss bara för att vi ser ut som tre jävligt sköna killar? frågar jag Dennis och Marcus när inkastaren gått vidare.
Det tittar på mig med en blandning av förvåning, medlidande och äckel
– Såg du inte att hon gav band till alla i kön? säger Marcus.
Vi befinner oss i Glasgow, där vi är för att låta shoegaze-legendarerna i My Bloody Valentine ge oss kronisk tinnitus. Innan detta inferno av oljud tar sin början har vi en timme att döda, och eftersom alternativen i den kaledoniska motsvarigheten till Löfbergs Lila Arena är få – blir det trots allt den inte så exklusiva Hydro Lounge.
Det är förståeligt att personalen måste locka in människor med hjälp av armband. Hydro Lounge är nämligen en plats som påminner om lika delar kinesisk tortyrkammare och en av vagnarna på Flixbus numera nedlagda tågsatsning Flixtrain.
Ljusstyrkan ligger på samma nivå som på Stevie Wonders Iphone-skärm; inredningen ser ut som Max i Nordstan, och från högtalarna blastar landfill indie-favoriter med Kaiser Chiefs och Courteeners. En öl är ungefär vad vi klarar av, och innan vi beger oss till kvällens förband: J Masics från Dinosaur Jr. Nu ska jag inte gå helt musikjournalist på er, men herregud: det John Carew kan göra med en gitarr kan den mannen göra med en apelsin.
En timme senare är det My Bloody Valentines tur, och det är tur att de delar ut gratis öronproppar innan. Helvete vad högt de spelar, särskilt i den berömda holocaust-sektionen av You made me realise – tio minuter där bandmedlemmarna höjer volymen till max och bankar så hårt de kan på sina instrument. Det är en pers att ta sig igenom, men också rätt fantastiskt.
Efteråt vill vi ta en öl. Tyvärr visar det sig att varenda ställe i hela stan är fyllt till bristningsgränsen, trots att det är torsdag. Istället för att trängas väljer vi att gå och lägga oss. Skönt, eftersom vi är trötta, men samtidigt känner man hur ens yngre jag tittar på en med avsmak och förakt.
Vi börjar dag två med att planlöst ”gå ner på stan” för att se vad vi hittar. Det regnar, så en halvtimme tillbringas i en souvenirbutik där soundtracket till Braveheart går på repeat. Vi äter lunch på en vietnamesisk restaurang och slutligen bär det av till GoMa, Glasgows museum för samtida konst.
Här finns bland annat en navelskådande monter där besökarna får återuppleva bråket i samband med museets invigning i mitten av 90-talet. En falang tyckte att för stort fokus låg på svåra konstnärer och att samtida brittiska superstjärnor som Damien Hirst borde fått plats. Motståndarna tyckte att Damien Hirsts djur i formalin. diamantdödskallar och fantasilösa mönster var dålig konst. Utan att vara någon expert kan jag med 100 procentig säkerhet säga att den senare gruppen hade rätt.
Höjdpunkten är Iain Hamilton Finlays Three Heads från 1996. Det består av tre skulpturer av avhuggna huvuden, tillhörande tre namngivna kritiker som ogillade konstnärens verk. Något så kul skulle Damien Hirst aldrig kunna hitta på.
Ett par kvarter bort ligger en julmarknad som jag först är lite nervös att gå in på, eftersom det känns som att terrorister älskar att köra lastbilar in i julmarknader. Men med tanke på att det var några år sedan IS använde sig av just den här metoden väljer jag att tro att även terrorism följer trendcykler. Lastbilsattacker på julmarknader är helt enkelt ute, och därför kan man lugnt besöka dem – i alla fall i ett par år till.
Jag lyckas övertala mina reskamrater att vi ska åka upp i marknadens stora attraktion, ett stort julpyntat pariserhjul. Vi betalar sju pund till en man som ser mer uttråkad ut än Victor Malm på en Taylor Swift-konsert och åker upp i järnmonstret.
Härifrån ser man hela Glasgow bre ut sig framför den mörkgrå himlen, vilket är kanon om man som undertecknad blir varm i hjärtat stora betongstrukturer och nedlagda industrier. Fyra varv är mer än tillräckligt. Nu är det dags att tillbringa vår sista kväll i staden med att göra det vi var för gamla för första kvällen: supa skallen av oss.
Vi börjar på Hillhead Bookclub, som är inrymt i en gammal art deco-biograf i stadens studentkvarter. Trots namnet verkar den inte ha särskilt mycket med böcker att göra, här är det istället bärs, fet mat och pingis som gäller. Hade det funnits hästar att spela på hade man kunnat tro att man befann sig i en av JO Waldners våta drömmar.
När en av oss (jag är för ödmjuk för att säga vem) förnedrat de andra två i pingpong så många gånger att det inte är roligt längre, går vi vidare till baren Óran Mór. Detta ställe huserar i en gammal kyrka, men det är knappast det som gör det speciellt. Nej, det är en man på herrarnas med det sällsynta jobbet toalettvärd. Han delar energiskt ut sprut med parfymflaskor och slänger ur sig one liners som om det inte fanns någon morgondag:
”No Armani, no punani!”
”Freshen up, freshen up!”
”No splash, no gash!”
”No Dolce & Gabbana, no sucky your banana!”
Kanske den roligaste person jag någonsin stött på.
Vi dricker några öl till och beger oss hemåt. Dennis blir nästan påkörd av en taxi, men lyckas i sista stund fly undan. Regnet öser ner, men det gör inte särskilt mycket – det har varit en kul kväll.
Morgonen efter åker vi till flygplatsen och lämnar en stad som på det stora hela är mycket härlig. En plats man hade kunnat tänka sig att bo på om inte pundet varit så dyrt och utlandsflyttar så omständliga. Sin vädermässiga situation hade man i och för sig inte förbättrat.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 12, 2025.
