Man kastats verkligen direkt in i handlingen i Kalak. En mycket obehaglig övergreppscen som för tankarna till danska Festen som sedan bryts av en kurs om grönlänningars religion fångar upp en med en gång. Kvinnan som spökat ut sig med smink för att symbolisera andevärlden exotifierar den grönländska kulturen och framstår mest som fånig. Att det hela ackompanjeras av Carolas version av ”Gammal fäbodpsalm från Dalarna” ger absurditeten ytterligare en nivå.
"Kalak" betyder ”jävla grönlänning” men dess betydelse är djupare än så. Jan (Emil Johnsen) som flyttat till Grönland utnyttjar grönländska kvinnor. Hans trauma tar uttryck i en sned sexuell självbild och fungerar som ångestdämpande terapi. Jans agerande drabbar dessvärre andra. Hans familj, de kvinnorna han träffar och även samhället påverkas negativt. Snarare framstår han som är en jävel.
Det starka i Kalak ligger i skildringen av grönländarna. Oavsett om de är amatörer eller professionella skådespelare bygger deras berättelse på mästerligt agerande. Det är stundtals sorgligt ömt men de fattiga, trasiga men starka grönlänningarna värmer med sina personligheter. I flera av birollerna känns bitterheten och sveken från det danska samhället igen. Man skrattar åt Jan, den dumma dansken, även om vänlighet också möter familjen.
Nadim Carlsens fantastiskt gryniga foto och musiken, där svenska regissören Isabella Eklöf passande valt ut Miss Li och Sophie Zelmanis låtar, lyfter vardagsbetraktelserna. Man hoppas att Eklöf, som tidigare skrivit manus till Gräns, snart åker över sundet och berättar vår historia på samma skickliga sätt som hon nu väver in Danmarks koloniala historia i en familjetragedi.
