Jupiter Ascending

Draklakejer i skinnrockar, dramatiska arvstvister och en utspökad Channing Tatum på svävande skridskor. Mycket kan sägas om science fiction-äventyret Jupiter Ascending, men låt oss börja med det mest uppenbara: utan Wachowski-syskonens gamla meriter (och då främst Matrix-trilogin) hade det här vansinnet aldrig sett dagens ljus.

Här går man tillbaka till rötterna och spetsar religiösa myter med populärkulturella referenser. Återigen luras vi in i en verklighet liknande vår egen, där bekantskap stiftas med den utvalda, ”the one”, den olycksdrabbade Jupiter (Mila Kunis) som föds på ett ryskt fartyg och några år senare städar toaletter i Chicago. Samtidigt i rymden haglar intrigerna inom Abrasaxdynastin, vars tre syskon ser ut att komma direkt från modeveckan i en retrofuturistisk pyramid. På toppen står den Faraoliknande skurken Balem, spelad av en stel och ondsksefullt viskande Eddie Redmayne (som i ljuset av The Theory of Everything lär ångra det här skådisgiget). Jordbor måste skördas för att producera livselixiret som fått släkten att stå emot tidens tand, men nu riskerar all makt att gå förlorad till den ovetande arvingen Jupiter. Dock jämnas oddsen ut när halvvargen Caine (Channing Tatum) svävar in med tajt lädermundering, blont bockskägg, kajal, tatueringar och luftburna skridskor (kallade ”gravity boots”).

Kalkonpotentialen är enorm, men den märkliga visionen genomsyras av en ofrånkomlig charm. Dels är det en idiosynkratisk rymdopera med lasersiktet inställt på monarkier och orättvisor, men bakom alla effekter, latexmasker och skärmsläckarvänliga stadssilhuetter ryms också den gamla sagan om kärlek mot alla odds. Och visst är det banalt, men Kunis kaxar mot könsrollerna och bjuder upp Tatum till en snurrig vals. Tyvärr styrs allt trams i en riktning som är för konventionell för galenskapernas bästa.