Barnboksgenren kan lite vulgärt delas upp i brittisk och germansk tradition. Germansk tradition är feel bad och handlar om att möta sin ångest, Hans och Greta, bortbytingar, magsäckar som sprängs, oskulder som tas. Brittisk är feel good. Tänk synopsis i valfri bok om den engelska lilla flickan Milly-Molly.
Det var en solig dag, Milly-Molly vaknar. Hon bestämmer sig för att ha ett teparty i trädgården. Hon har ett teparty i trädgården. Det blir succé. De spelar cricket. Vännerna går hem. Milly-Molly somnar i nytvättade lakan. Snipp snapp slut, så var sagan slut.
Det här är ju en smaksak, men jag avskyr gotiska sagor. Jag hatar skräckfilm. Jag älskar att se när någon har en bra dag, utan spänningsmoment. Disneys nya sci-fi-drama John Carter utgår från samma devis. Ångest och oro är till för att glömmas. I sagans värld är allt toppen. Under de olika striderna i luften/öknen/glasslotten frågar filmen emallanåt – ”ska hen sprängas?”. ”Ramla?” ”Brinna upp?” Och svaret låter inte dröja, det är alltid samma: ”nej, det ska hen inte. Hen ska leva.” Mysigt, va?
John Carter är den lustigaste sortens äventyrsfilm, för inget hinner någonsin bli spännande eftersom en ångestcensor kommer in och skriker bryt. Storyn är att John Carter, som gjort en tidsresa från den amerikanska cowboyvästern i början av 1800-talet till mars i framtiden, ska rädda planeten från att gå under. Alla älskar honom, han blir kung snabbt, han är snygg, han har kul. Jag börjar förstå den rätta innebörden av ordet sci-fi: en värld där allt är bra.
