Det här måste vara årets, ja kanske 90-talets, djärvaste svenska filmimport. Ett nästan sex timmar långt epos om det franska nationalhelgonet Jeanne d'Arc, eller Jeanne la Pucelle som hon själv kallade sig. Jeanne - Jungfrun. Exakt vem hon egentligen var eller vilka krafter som drev henne har det tvistats om de senaste 500 åren, men att hon verkligen brändes på bål av engelsmännen den 30 maj 1431, tycks alla vara överens om.
Det är således en kolossal utmaning Jacques Rivette tagit sig an. Denne Rivette, vars magiska fyratimmarsfilm om konstnärskapets villkor, [I]Den sköna satmaran[/I], vi kunde njuta av på biograferna för en del år sedan. Dels alltså själva längden på filmen, men inte minst kraftprovet att ta sig an alla de historiska rapporter och vittnesmål, som tecknats ner genom seklen. Rivette har stått på huvudet i dessa skrifter och funnit "sin" Jeanne hos några av de mindre kända källorna, vilket lett fram till ett mångfacetterat och fascinerande porträtt. Stor förtjänst här har naturligtvis den begåvade Sandrine Bonnaire, som vi sett alldeles för lite av sedan hennes häpnadsväckande debut som 15-åring i Maurice Pialats [I]A nos amours[/I] 1983. Här bär hon fram filmen genom att vara närvarande i stort sett i varje scen under de sex timmarna. En enastående prestation. Ingenting annat.
Bonnaires insats är också avgörande för filmen av ett annat skäl. Den franska historien från den här tiden är nämligen allt annat än okomplicerad. Frankrike var splittrat, dels i en engelsk del och en fransk del. Men det franska Frankrike var också fullt av självstyrande grevar och hertigar med sina egna hov, råd och arméer. Ganska snabbt ger jag upp försöket att följa med och memorera dessa mängder av namn och platser som den noggranne Jacques Rivette förser oss med. Istället fokuserar jag på Jeanne, på denna gåtfulla kvinna med sin okuvliga och starka gudstro.
Och det räcker väldigt långt. Bara en sådan detalj att hon varken kunde läsa eller skriva. Med sin tro, sin karisma och sin förmåga att argumentera, lyckades hon ändå övertyga alla dessa män, som knappast var vana vid att se kvinnor på andra platser än i köket, sovrummet och barnkammaren. Hon lyckades till och med övertala den franske prinsen att fara till Reims och där bli krönt till Kung Karl VII.
Rivette berättar långsamt och detaljerat. Han varvar spelscener med fejkade intervjuer med de inblandade, på samma sätt som i alla dessa amerikanska dokumentärer om bortgångna celebriteter, där vänner och bekanta berättar minnen rakt in i kameran. Vi får veta allt, vartenda steg Jeanne tog under de två sista åren av sitt liv. Men det blir aldrig tråkigt. Snarare växer fascinationen. Vad drev henne? Hur vågade hon? Varför slog hon sig inte till ro efter Reims? Och så vidare.
Men Rivettes tanke har aldrig varit att ge några entydiga svar på gåtan Jeanne d'Arc. Han försöker inte påstå att han vet. Rivettes syfte har varit att berätta om de sista två åren i Jeanne d'Arcs liv så nära den eventuella sanningen som möjligt. Så naket och så närgånget att vi närmar oss en rent dokumentär tradition.
Den drygt tio minuter långa kröningssekvensen är en av höjdpunkterna i denna ambition. En diskret närvarande kamera registrerar tålmodigt vad som sker, på ljudbandet bara några få repliker på latin. Det låter som anti-film, som ett skolexempel på hur man inte gör dramatisk film. Men det är hypnotiskt. Såsom många andra delar av denna stillsamma mastodontfilm. Ge 90-talets modigaste import en chans. Det är mycket sällan vi ges möjligheten att se en film som [I]Jeanne - Jungfrun av Orléans[/I] på bio. Mycket sällan.Jeanne la Pucelle
Skådespelare:
Regi:
