Alla superhjältar har en skapelseberättelse. En redogörelse för de omständigheter som kommer att skilja hjälten från den övriga mänskligheten. Zlatans berättelse är inte sprungen ur det övernaturliga, den är tvärtom väldigt mänsklig.
Jag är Zlatan skildrar ungdomstiden från livet i Rosengård till Amsterdam och resan mot att bli en av historiens bästa fotbollsspelare. Men det är inte på sporten som filmens fokus ligger, även om fotbollen alltid är där. Fokuset ligger i stället på en person som inte har det så lätt, varken hemma, i fotbollslaget eller i skolan. Som ständigt måste hävda sig för att inte förlora sin integritet och vars stolthet sätter honom i trubbel.
Filmen klarar på ett ovanligt bra sätt att inte gå i biografifilmsfällan där romantiserade och överdramatiserade highlights avlöser varandra, utan håller sig för det mesta på rätt sida. Ett mål på träning som ingen jublar åt, en pappa som använder sig själv som avskräckande exempel för att hålla kvar sin son i skolan, att spela fotboll på balkongen för att orka med. Filmen skildrar något som jag tror många kommer känna igen sig i. Men det som kommer att skilja Zlatan från mängden, utöver den råa talangen, anas samtidigt hela tiden. Dominic Andersson Bajraktati (Zlatan 11–13 år) och Granit Rushiti’s (Zlatan 17–23 år) skådespeleri skapar ett fint och övertygande porträtt och fångar samtidigt den där karaktäristiska glimten i ögat.
Jag är Zlatan är en film om längtan och hunger, och om att vara hungrig. Om att inte känna sig sedd eller hörd och samtidigt ständigt anses synas och höras för mycket. Om att våga gå sin egen väg, att lära sig kanalisera sina känslor och om att, som Zlatans pappa (Cedomir Glisovic) säger, ”lyssna, men inte lyssna.”
Läs även Nöjesguidens intervjuer med regissören Jens Sjögren och med Granit Rushiti som spelar den äldre versionen av Zlatan
