Jens Sjögren har fått äran att göra filmen om Sveriges största fotbollsspelare genom tiderna.
Det var inte självklart att det skulle bli en film om Zlatan Ibrahimovic. Han hade tackat nej, men ändrade sig till mångas förtjusning. Nu står filmen om vår största ikon genom tiderna klar, och ska efter många om och men äntligen ut på biograferna. Jens Sjögren har regisserat biopicen Jag är Zlatan, och en varm förmiddag i juni 2021 sitter han mitt emot mig på Nöjesguidens kontor för att prata om filmen.
Det är kittlande att sitta ensam i ett rum med en man som flera gånger suttit ensam i ett rum med Zlatan. Det känns som att vi är sammankopplade på något vis, jag och Ibra. Faktum är att jag redan 2004 fick smeknamnet “Lill-Zlatan” under ett scoutläger eftersom jag bar en dåligt kopierad Sverigetröja i bomull med nummer 10 och “Ibrahimovic” på ryggen hela den veckan.
Jag är Zlatan är en respektfull och välgjord tolkning av den viktigaste underdogberättelsen Sverige har. Filmens manus är skrivet av Jakob Beckman och David Lagercrantz. Jag frågar Jens Sjögren hur han kom att bli filmens regissör.
— Jag fick en fråga av producenten Fredrik Heinig som hade köpt option på boken. Han hade drivit det här projektet ganska länge för att överhuvudtaget få köpa optionen eftersom Zlatan sa nej först. När han sedan kom till mig tänkte jag: “Varför i helvete kommer ni till mig med den här filmen?” I de här tiderna är det extremt mycket serier och det finns många olika typer av regissörer. Jag är en sådan regissör som inte riktigt har en nisch; jag känner inte att jag måste berätta på ett visst sätt. Min bakgrund är inom tv, teater och väldigt mycket reklam. När jag fick frågan tänkte jag direkt: “Aldrig i livet”, för jag har två sidor, dels är jag väldigt paranoid. Jag är också extremt modig på det sättet att jag är för trög för att fatta mitt eget bästa, inleder Jens Sjögren.
På vilket sätt är du paranoid?
— Jag läser själv in vad du tror. Jag bryr mig inte om vad du säger utan jag skapar min egen bild av vad du tycker om mig, mitt utseende och mitt jobb. Det gjorde att jag blev misstänksam mot dem. Jag fattade inte vad de ville ha ut av mig. Sedan läste jag manuset, men det tog ett tag innan jag gick igång på det. Fredrik sa att de tittat på olika regissörer och kände att alla snöade in på en viss typ av estetik av en sådan här berättelse. Jag sa då att “Säg inget mer, låt mig läsa så ska jag fundera på det”. Ju mer jag funderade på det hittade jag ett angripningssätt som jag tyckte var väldigt spännande.
Det som till slut fick Jens övertygad var Zlatans perspektiv genom hela berättelsen. Med inspiration från Andrea Arnolds Fish Tank och Stephen Daldrys Billy Elliot ville Jens berätta historien med fokus på förorts- och arbetarklassperspektivet. Miljöbilder över Rosengård lockade däremot inte.
— Jag strök allting i manus som var: “Vi åker in över Rosengård” eller “Vi ser parabolbeklädda balkonger”. Jag är så trött på den blicken på vissa typer av platser. Man har aldrig åkt in över arbetarklassens område i Sävsjö så. Det var det enda jag var helt ointresserad av, Allt faller-estetiken. Den enda trygga platsen för honom genom filmens gång är fan i mig Rosengård, men där har man kanske inte alla möjligheter att öppna dörrar. Jag älskar ren och skär realism, men jag älskar samtidigt att Zlatans perspektiv kunde färga vårt berättarsätt.
En av nyckelscenerna i Jag är Zlatan är när han blir antagen till Malmö FF:s ungdomsakademi och dyker upp på Malmö Stadion för att han tror att träningarna genomförs där.
— När han går in på arenan är det ju en viss överdrift, och tro inget annat än att jag är ytterst medveten om det. Men jag tänkte att hans känsla när han fick komma till MFF – det han berättar för mig och som står i boken – det måste vi på något sätt lyfta fram. Egentligen kanske han bara kom fram till en reception och så var det the end, men jag kunde inte låta bli att tänka att hans bild av sig själv där var att nu är allt löst, jag är i Malmö.
Rollen som den 13-åriga Zlatan spelas av Dominic Bajraktari Andersson, medan Granit Rushiti gestaltar Zlatan mellan 17 och 23 år.
Berätta om Zlatans del i detta. Hur har er relation sett ut?
— Vi hade ett väldigt fint första möte. Jag åkte till LA när han spelade i LA Galaxy. Då hade jag knappt börjat, men jag hade hittat vissa saker som jag ville göra och jag berättade för honom om dem. Det kändes som att det kanske fäste på honom och då sa han också: “Jag kommer inte lägga mig i hur du gör det här, jag menar du kommer väl inte lägga dig i hur jag spelar fotboll?” Och så tittade han på mig med sin blick och man bara...nej.
Nej, pappa.
— Verkligen…nej, herr Ibrahimovic, det kommer jag inte. Men han är ju också världens varmaste typ. Han undrade hur vi skulle hitta någon som honom, inte alls på ett kaxigt sätt, utan en helt adekvat fråga. Det vet jag inte ens om vi lyckades med, men däremot, de två som gör Zlatan...bättre hade vi aldrig kunnat få till det.
När Jens och Zlatan träffades för andra gången tillbringade de två dagar i ett mötesrum för att diskutera filmmanuset.
— Han hade vissa kommentarer, men han har varit otroligt bjussig. Jag tror att han tyckte om min inställning att jag aldrig kommer använda en förälder som ett dramaturgiskt verktyg för att göra hans resa svårare än vad den var. Jag kommer visa på både och, därför kommer filmen aldrig bli ett dramaturgiskt mästerverk. Zlatan upplevde jättemycket kärlek från båda sina föräldrar, men tyvärr mycket annat också. Kanske mer än andra. Det räcker med det vi ser. Det tror jag att Zlatan kände sig trygg med och han sa efter han hade sett filmen att “Fan vad fint ni har gjort mina föräldrar”.
Jens säger att Zlatan är en otrolig storyteller. Det är han själv också. Han går fram och tillbaka framför mig i konferensrummet för att demonstrera sin nervositet i biosalongen när hela familjen Ibrahimovic Seger skulle se en ofärdig version av Jag är Zlatan för första gången.
— Han kom in i salongen med sin fru och barnen. Jag satt och stirrade på hans ryggtavla och försökte läsa av honom under filmens gång. Det var inte att vi inte var stolta, en sida av mig ville ju verkligen visa den för honom. En sida var dock livrädd.
Vad sa han efteråt?
— Det är så emotionellt. Det är alltid speciellt att berätta vad någon annan sa, men det kom en liten applåd från familjen i salongen. Jag gick fram och upplevde att han tyckte jättemycket om den. Han gillade hur föräldrarna var porträtterade och inte i det här att det var tvättat på något sätt. Han upplevde att man kan glömma bort var man kommer ifrån, oavsett vem man är, men att han sögs tillbaka till det på en sekund.
Zlatan var inte minst imponerad av hur Granit Rushiti och Dominic Bajraktari Andersson tog sig an rollen som honom.
– Han tyckte det var häftigt att se att Granit var så bra på fotboll, att de inte behövde fuska det. Han berättade att han blev rörd.
— Jag fick en känsla av att eftersom jag gjort filmen med mitt berättarjag till viss del så blir den ganska varm. Ibland kanske för varm, men det tror jag han blev färgad av. Alla gör så gott de kan efter sina förutsättningar. Ibland är inte förutsättningarna de bästa men man fan kämpar på. Det är det jag hoppas lite med filmen, att vi som är vuxna kommer gå in och tycka att fy fan vad jobbig han är, men har man inte rätt till sin personlighet? Är det inte vi runt omkring som måste lära oss att följa människor? Jag tror att han såg att vi lyft fram det och att den är ärligt berättad. Jag fick jättemycket energi av det. Det var verkligen en lycklig stund i min yrkeskarriär.
Att Jens Sjögren skulle få uppleva den lyckliga stunden var inte helt självklart ett år tidigare. Teamet hade enorma svårigheter med att hitta skådespelare till rollerna som Zlatan och kravlistan var lång. Ha rätt bakgrund, längd, vara charmig och skräckinjagande, ska kunna spela fotboll. Granit Rushiti hittades på en fotbollsträning i Eslöv. Han spelade i division 2 men var likt Zlatan själv skolad i Malmö FF:s ungdomsakademi.
— Med Granit kände jag ett tag att han har något, men han är helt ocharmig. Han var aggressiv i sin framtoning och lite misstänksam, men han berättade senare att det berodde på att han var rädd att framstå som pajig. Jag tvekade på honom flera gånger, men han har gjort en förändring som jag aldrig tidigare varit med om.
Dominic Bajraktari Andersson missades av castinggänget för att han var så dålig att han inte togs in, berättar Jens. I elfte timmen dök han upp i deras medvetanden och fick rollen direkt efter en ny, övertygande audition.
— Han spelade inte fotboll och var vänsterfotad, men han gjorde rollen så jävla bra. Zlatan sa också när han såg filmen: “Han är vänsterfotad, eller hur?“ Fan, kände jag, men han sa: “Jens! Det gör inget, i den åldern man spelar vänsterfot, man spelar högerfot”.
Zlatan tackade sedan för insatsen på äkta Ibrahimovicmanér.
– Han skrev en autograf på varsin Milantröja och gav till grabbarna, och du skulle sett dem. Det var så rörande. Då fattar man hur viktig en person kan vara. Det var ett jävla slit att jobba fram självförtroendet hos dem, men det var så mäktigt att se dem växa framför kameran. Enbart de kunde skaka liv i en historia som denna, en typ av historia som sällan syns på bio i Sverige.
Mitt i en mening ser Jens ett gammalt Nöjesguidenomslag som pryds av Ison och Fille på väggen.
— Gud vad sjukt, “Länge leve Ison och Fille”, läser han och fortsätter:
— Det var den första låten jag lyssnade på när jag började jobba med projektet och jag kände att jag måste få loss den. Det är ingen annan “riktig” musik med, allt annat är skrivet för filmen, men just den där färgade mig så starkt.
Ison och Filles Länge leve vi har fått äran att vara soundtrack till slutscenen i Jag är Zlatan, där en grupp barn springer mot Zlatan på grusplanen i Rosengård.
— I många filmer om fotboll är det mycket slow motion. Jag förbjöd det, förutom i sista scenen. Jag ville att nästa generation, den som han har färgat, skulle få komma mot kameran. Jag ville vara kvar i det ögonblicket så länge det gick för jag tänkte att den vågen kan du aldrig stoppa, Jimmie Åkesson. Det Zlatan har gjort har påverkat så många och det vill man ska avsluta filmen.
Jag är Zlatan har premiär den 18 mars.
Läs mer: Granit Rushiti: "Det var helt sjukt att få spela Zlatan"
