I den femte filmen om den äventyrslystna arkeologen Indiana Jones spelar Mads Mikkelsen den övervintrade nazisten Voller, som efter krigets slut snappats upp av Nasa och tagit människan till månen. På frågan från en journalist om Mars väntar härnäst svarar han att han har en annan barriär i sikte. Nämligen tiden, vilken ska korsas genom titelns “dial of destiny”, en urtavla konstruerad av självaste Arkimedes. Men det är inte bara filmens nazister som försöker vrida tillbaka klockan. Det gör även filmskaparna som förlagt filmens prolog till andra världskrigets sista dagar och medelst CGI föryngrat Harrison Fords 80-åriga nuna.
Föryngringstricket fungerar något mer sömlöst än i Martin Scorseses The Irishman, där Robert De Niro och kompani i varje rörelse förrådde allsköns krämpor bakom den digitala masken. Men om det övermodiga greppet adderade ett möjligen ofrivilligt, men högst rörande lager till en film som ju inte minst handlade om åldrande, känns det mest platt i Indiana Jones and the Dial of Destiny. Visst förråder Fords med åldern allt skrovligare stämma också honom, men det digitalt utslätade anletet smälter utan problem in i en film vars lätt sepiatonade produktionsdesign känns genomgående artificiell.
Förresten handlar även Indiana Jones and the Dial of Destiny om åldrande. Klockan vrids fram och året är alltså 1969. En småalkad Indy har förlorat sonen som introducerades i fjärde filmen - till Vietnamkriget får vi förmoda - och blivit lämnad av sin älskade Marion. Men när guddottern Helena (Phoebe Waller-Bridge) dyker upp oannonserad dagen Indy ska gå i pension dras han in i ännu en skattjakt och får damma av både hatt och piska. Målet är den här gången är alltså Arkimedes mytomspunna artefakt, mest känd som Antikytheramekanismen, vilken delats i två halvor och måste hittas innan Voller och hans hejdukar kan lägga vantarna på dem. Dessutom visar det sig snabbt att Helena inte delar Indys övertygelse om att antikviteter “hör hemma på museum” - en replik Ford ges lika många tillfällen att upprepa med samma eftertryck som han slår nazister på käften.
Ford är förstås filmens främsta dragplåster och tillgång. Utan hans je-ne-sais-quai ingen Indy. Men det är svårt att undra vad som bjudits om Steven Spielberg haft en mer direkt inblandning. Han, George Lucas och Kathleen Kennedy har förvisso varit inblandade i produktionen, men regin har lämnats över till James Mangold som har lika svårt att införliva någon komisk rapport mellan Ford och Waller-Bridge som att ge de många actionscenerna någon riktig punch. Vad gäller de senare är tekniken kanske något mer putsad än i den green-screen-tunga fyran, Indiana Jones and the Crystal Skull, men tillintetgör likafullt varje uns av indexikalitet.
När det kommer till spelfilm innebär indexikalitet att det vi ser, det som filmats, faktiskt också genomförts. Nåväl, i någon mån i alla fall, trickfilm är ju trots allt bra mycket äldre än digitala specialeffekter. Oavsett om Ford rider genom en månlandningsparad eller kör tuk-tuk i Marocko känns det i Indiana Jones and the Dial of Destiny som att han är allt för djupt nedbäddad i den digitala fernissan. Även om hans sneda leende för all del bryter igenom har originaltriologins originalitet, hjärta och charm gått förlorade i vårt tragiskt ip-hungriga tidevarv. Kanske är det gamla filmhjältar som hör hemma på museum, i säkert förvar från både upphovsmän och box office-kåta studios.
