Filmen utspelar sig 1962. Chow Mo-wan (Tony Leung) och Su Li-zhen (Maggie Cheung) bor vägg i vägg i ett trångt lägenhetskomplex i Hong Kong. Deras respektive är sällan hemma och de båda misstänker att de blir bedragna. Med nobel återhållsamhet cirkulerar de sedan runt varandra.
Wong Kar-wai hade kommit från ett nittiotal där hans filmer andades en popmentalitet. Chungking Express, Helgon i Neon och Happy Together är alla ett förföriskt virrvarr av ikoniska amerikanska popdängor, kärlekskranka poliser och neondränkt nattliv. De är filmer som känner sig fram, som leder till våldsamma känslosvall, till spektakulära eldstrider. De befinner sig konstant i presens.
I In the Mood for Love skriker man inte. I stället ler man vänligt och lider i sin ensamhet. Det är en film där alla stora beslut redan är tagna. Både Chow och Su är sedan tidigare gifta och de stora livsomvälvande ögonblicken har redan upplevts och bearbetats.
Det skulle vara lätt, men direkt felaktigt, att mena att In the Mood for Love är Wong Kar-wai som äntligen mognat i sin nya klassicistiska form. Han har åter gjort ungdomliga filmer senare och den strama formen är inte utvecklingens slutmål. Filmen är inte fantastisk för att den är mogen. Det är ovidkommande. Det är istället den perfekta sammansmältningen av estetiskt uttryck med tema som gör filmen monumental. Shigeru Umebayashis storslagna stråkar, det finstämda användandet av slow motion, de intima vinklarna och de eleganta kamerapanoreringarna förhöjer all den smärtsamma längtan man känner i Tony Leung och Maggie Cheungs ögon.
In the Mood for Love har tjugo år senare cementerat sin status som en filmhistorisk hörnsten. Med de passerande åren har filmen influerat senare generationer filmare. Förutom att bekräfta Wong Kar-wais inflytande har Xavier Dolan men främst Barry Jenkins frikostiga lånande gjort det tydligt hur singulär In the Mood for Love är. Hur mycket de än försöker står de sig bleka i jämförelse.
