In i dimman

”Det är magisk realism men inte så mycket magi, och inte så mycket realism heller.” Regissören Maciej Kalymon fnissar till. Även om citatet kommer från en halvseriös bakom kulisserna-dokumentär som följer inspelningen av hans långfilmsdebut In i dimman, dröjer sig orden kvar. 

 

För i Kalymons hybridfilm, som skildrar några malmöiter i samhällets periferi, är det nästan omöjligt att avgöra var gränsen mellan fiktion, verklighet, svart humor och djupt allvar, går. Bildspråket rör sig mellan drömskt och diskbänksrealistiskt, och under dråpliga scener lurar det sorgsna – själar som bär på spruckna drömmar – som regissören avser att skildra. 

 

I filmtidskriften FLM, dubbar Charlotte Wiberg In i dimman till en ”poetisk ecce homo”. Städerskan Martys berättarröst ligger som en drömsk matta under filmens första minuter: ”Jag är inget offer. Jag är bara väldigt ensam”. Stor igenkänningsfaktor på den.  För vem är inte ensam men vill vara stark? 

 

Filmens styrkor är flera, och att skapa ambiance är en av dem. Både Tom Alandh, Roy Andersson och Jesper Ganslandt gör sig påminda,  även om Kalymon drar åt det mer poetiska, suddigare, mer diskbänksrealistiska – på en och samma gång. Martzys berättarröst till fonden av långsamma åkningar som påminner om Fredrik Wenzels kamera i Farväl Falkenberg. Stadsromantiska i både slow-mo och som speedas upp. Vardagens stadsljud som blir både poetiska (Hesa Fredrik) och komiska (glassbil). 

 

Om den konstnärliga formen är tydlig, är värmen mer diffus. För det finns en distans som är svårt att sätta fingret på. Beror det på att alla, förutom Martzy, är namnlösa? Eller är det hybridfilmens form som gör det nästintill omöjligt att avgöra vems röst som förs fram: regissörens eller de medverkandes? Eller att enstaka scener för tankarna till Plötsligt i Vinslöv som klandrades för att tangera lyteskomik? 

 

In i dimman är framför allt en visuell upplevelse som i vissa stunder är magisk och i andra stunder förblir väl anonym.

Texten uppdaterad 2021-12-10 med citatkällor.