En scen, dunkel belysning och ett piano. Mycket mer än så verkar inte krävas för en spelning under pandemitider. I Idiot Prayer: Nick Cave Alone at Alexandra Place så är det just det man får: en ensam Nick Cave som inkännande tar sig igenom en låtlista om tjugo spår. Hade estetiken varit mer avskalad hade filmen slutat existera. Musiken spänner över Caves karriär med axplock från både The Bad Seeds och den alternativa sammansättningen Grinderman.
Nick Cave-filmer börjar utgöra en egen liten subgenre. Med filmer som den fiktiva gestaltningen av den tjugotusende dagen i Caves liv i 20.000 Days on Earth (2014) och den meditativa metadokumentären One More Time with Feeling (2016). Men det allra mest minnesvärda återgivandet av australiensarens musik dateras bak till Wim Wenders tyska änglavandring i Himmel över Berlin (1987). Där fångas han och The Bad Seed med en flytande kamera som får fram en rökig livespelnings lockelse. Kameran lyckas få fram musikens inneboende, smittande energi.
Den energin saknas förståeligt nog i Idiot Prayer. Framträdandet känns mer som ett finstämt genrep än en spelning. Det är svårt att kräva mer av en solospelning under rådande förutsättningar, men det leder också till begränsad dragningskraft. Om en behöver få sitt lystmäte fyllt av Caves musik är Idiot Prayer en fullgod kick. För oss andra som inte är lika lättövertygade står sig spelningen slätt mot de filmiskt mer spännande bidragen i subgenren Nick Cave.
