I Wanna Dance with Somebody, den första spelfilmen om Whitney Houstons liv, sätter punkt för året som varit den kvinnliga historieskrivningens återupprättelse. Och man får väl ändå säga att det är kronjuvelen efter en lång rad misslyckade försök.
Filmen har den storslagna glamouren från Baz Luhrmanns Elvis, samtidigt som det är en rättvisande återupprättelse av ikonen Houston som väjer undan från det groteskt snaskiga som vi såg i höstens Blonde. Kanske lite för mycket till och med, men mer om det senare. Den breddar narrativet av Whitney som endast ett offer, som man blivit matad med av skvallertidningarna, till en vass affärskvinna som formade sin egen karriär. Det faktum att hon fortfarande håller titeln som den mest prisbelönta sångerskan i historien tenderar ju att överskuggas av de alltför många skandalrubrikerna.
Vi får också se Whitney offra sin relation med partnern Robyn Crawford, för att bli en stjärna kunde hon inte vara i en relation med en kvinna. Karriären ledde till att hon allt mer kompromissade bort större delar av sig själv, för att leva upp till personan av artisten och vara den feminina mallade produkt som skivbolaget förväntade sig. Den som också var anpassad till den vita publiken. Dessutom försörjde hon de flesta personerna i sin närhet, något som tvingade henne att jobba allt hårdare för att upprätthålla. För att orka med konsumerade hon hela tiden mer droger och alkohol. Vi får såklart också se det destruktiva giftermålet med Bobby Brown.
Som vanligt i Hollywood-biografier lyckas man inte riktigt hitta en bra lösning för att knyta ihop säcken med ett så tragiskt livsöde. I sin helhet är det dock tydligt att man valt att fokusera på det som gjorde henne till en så framgångsrik artist, och det finns absolut en poäng i att gå bortom rubrikerna. Men då förutsätter man också att publiken levde under hennes livstid och har koll på det som hänt. Det känns nödvändigt att Googla när man sett klart filmen för att fylla i en hel del luckor och det är inget särskilt bra betyg när filmen ändå är 180 minuter lång. Gissningsvis beror det på att många av Houstons närmaste vänner och familjemedlemmar har varit med i skapandet av filmen, och väldigt tydligt vill presentera hennes liv med värdighet. Det är absolut förståeligt, men jag hade hellre sett att de lade fram allt. Det som redan är offentligt är ju ingen idé att hymla med. Inte minst för att det Houston fick utstå fortfarande är en verklighet för många kvinnliga artister. Skurkarna kommer undan lite för lätt.
Med det sagt är filmen helt klart sevärd, främst för Naomi Ackies prestation. Nej, det är inte hon som sjunger men det känns som ett väldigt klokt val. Andra oroade röster har hävdat att hon är för olik Houston till utseendet, men det blir här betydelselöst. Får hon inte en Oscars-nominering blir jag väldigt förvånad.
